Principal

Principal (av lat. principalis, anförare, ledare) används i flera sammanhang:

Principal kallas med ett ålderdomligt namn arbetsgivare eller ledare inom affärslivet. Ordet kommer av de latinska principalis ursprunglig och princeps den förnämste. Historiskt har namnet använts i Sverige sedan yngre, fornsvensk tid. Jämför prins.

Principal är också namnet på piporgelns huvudstämma. Dess klangfärg är inte så rund och övertonsfattig som hos flöjtstämmor men inte heller så övertonsrik som hos stråkstämmor utan ligger någonstans däremellan. Tonen kan karakteriseras som fast och bärig, möjlig att använda från orgelns allra lägsta toner (16 Hz) upp till de allra högsta (11 000 Hz). Piporna i principalstämmor är öppna upptill och tillverkas numera i regel av metall med hög tennhalt, någon gång i stället i koppar; större pipor görs av ekonomiska skäl ofta i trä. Principalerna placeras med fördel helt eller delvis i fasaden. En öppen pipa på stora C, orgelns lägsta tangent, med samma tonhöjd som stora C på till exempel ett piano, är ca 8 fots lång. En 16-fotspipa klingar en oktav lägre, en 4-fotspipa en oktav högre och en 2-fotspipa ytterligare en oktav högre. Av fottalet (som alltid avser pipan på lägsta tangenten) kan man således avläsa tonhöjden. Enbart den djupaste principalstämman i ett verk betecknas Principal, övriga får namn efter vilken överton de förstärker. I ett 8-fotsverk alltså till exempel: Principal 8', Oktava 4', Kvinta 2 2/3', Oktava 2', Ters 1 3/5', Kvint 1 1/3', Septima 1 1/7', Oktava 1'. I ett 16-fotsverk kan förekomma: Principal 16', Oktava 8', Kvinta 5 1/3', Octava 4', Kvinta 2 2/3', o.s.v.

Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, atkitektur og historie, Munksgaard, København (1955)
Jan Håkan Åberg: En liten orgelbok, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm (1958)
Sohlmans musiklexikon, Sohlmans förlag, Stockholm (1979), ISBN 91-7198-025-3
Hans Hellsten: Instrumentens drottning, Natur och kultur, Gehrmans musikförlag, Stockholm (2002), ISBN 91-27-09354-9