Panarabism

Wikipedia

Panarabism är strävan att politiskt och kulturellt åteförena arabfolken, efter att västerländsk kolonialism delade arabvärlden i ett tjugotal separata stater.

Panarabismen (ibland kallad "arabnationalism") har vanligen framträtt som en revolutionär nationalistisk rörelse, och ofta förenats med en vagt formulerad "arabisk socialism". Den är starkt fientlig till Israel, vars upprättande 1948 rent geografiskt delade arabvärlden i två delar, och sionismen, som ses som ett kolonialt projekt.

Rörelsens moderna uppsving inleddes på 1800-talet under intryck från den europeiska nationalstatstanken och som en nationalistisk motreaktion på det ottomanska styret, men nådde sin kulmen under den tidiga efterkrigstiden, när de flesta arabiska stater blev självständiga. Under 1970-talet började panarabismen falla i vanrykte, sedan regeringarna visat sig oförmögna att förverkliga sina enhetsplaner. Det ideologiska tomrummet har i stor utsträckning fyllts av religiös fundamentalism, men panarabiska rörelser och strömningar fortsätter att existera i alla arabiska länder och det är fortfarande den officiella ideologin för många stater.

Den mest framstående arabnationalistiske politikern var Egyptens president Nasser, men panarabismen har spelat en viktig roll i de flesta arabiska länder. Uttalat panarabiska regeringar har styrt bl.a. Syrien, Irak och Libyen, vilket bland annat lett till en kortlivad union mellan Egypten och Syrien (1958-61), samt flera unionsförsök på pappret mellan andra länder.

Ett sentida panarabiskt projekt är Maghrebunionen i Nordafrika.

Det mest framträdande uttrycket för den panarabiska idén idag är Arabförbundet, som samlar 22 stater i ett försök att koordinera dem politiskt och riva ner gränserna dem emellan, dock utan större framgång.