Magnus Beronius
Wikipedia
Magnus Olai Beronius, född 18 oktober 1692 i Uppsala, död 18 maj 1775, Biskop i Kalmar stift 1745, ärkebiskop från 1764.
Magnus Beronius var son till kyrkoherden i Uppsala Olaus Magni Beronis och Catharina Celsia. Släkten Beronius kom från Hälsingland. Gift 1. med Catharina Elisabeth Valleria och 2. med Johanna Catharina Burman från den så kallade Bureätten. Hustrun och barnen adlades 1760 under namnet Björnstjerna.
Efter nio års studier vid akademien i Uppsala vann han 1716 magisterdiplomet och utnämndes sju år därefter till lektor i Gävle. Hemkommen från en utländsk resa utnämndes han 1727 till teologie adjunkt i Uppsala och fem är därefter till poëseos professor. År 1737 utbytte han denna lärostol mot en dylik i teologiska fakulteten och han befordrades 1745 till biskop i Kalmar stift. I ledigheten efter Samuel Troilius kallad och utnämnd 1764 till ärkebiskop och prokansler för Uppsala universitet, var han i den förra egenskapen prästståndets talman vid 1765-1766 års stormiga riksdag.
I politiskt hänseende var Beronius sin företrädares motsats och stod mösspartiet närmast. Han deltog i uppfostringskommissionen 1770, och var talman för prästståndet. Som pedagog ville Beronius återinföra den klassiska skolningen.
 Sveriges ärkebiskopar |
|---|
|
Företrädare | Efterträdare |
| Företrädare: Herman Schröder |
Biskop i Kalmar stift 1745–1764 |
Efterträdare: Karl Gustav Schröder |
