Kön (social konstruktion)

Wikipedia

Synen på kön som social konstruktion är vanlig inom genusvetenskapen. Detta socialkonstruktivistiska perspektiv på begreppet kön utgår vanligen ifrån ett existentialistiskt synsätt, där Simone de Beauvoir lade den kanske viktigaste grundstenen med boken Det andra könet som utkom 1949. En annan viktig teoretiker är Judith Butler.

Inom detta socialkonstruktivistiska synsätt skiljer man på begreppen kön och genus, där kön motsvarar det biologiska könet medan genus står för det sociala. Kvinnligt och manligt utgör i och med detta en dikotomi (ett motsatspar), varför skillnaderna mellan de båda könen (skillnader som alltså visar sig i genus) är viktiga att betona. Vanligt är att man anser att normen för att vara människa innebär att vara man, och att kvinnan i och med detta definieras som det avvikande; som det andra könet.

Man antar inom socialkonstruktivismen att socialiseringen mot att leva upp till respektive genusförväntningar på de både könen startar redan vid födelsen. Spädbarnets omedelbara omgivning bemöter genast barnet med förväntningar om att pojkar är på ett visst sätt och flickor på ett annat ur psykologiskt, biologiskt och socialt hänseende.

De föräldrar som får ett barn som inte kan könsbestämmas omedelbart (vilket är tämligen ovanligt, men trots allt inträffar) uttrycker svårigheter i just detta att de inte vet hur de ska handskas med barnet och anknyta till det på grund av dess ”könlöshet”. Att kön är en viktig kategori att sortera människor efter framgår även i det faktum att varje nyfött barn i vårt samhälle registreras och tilldelas ett personnummer, där man i de sista fyra siffrorna kan avgöra individens kön: den tredje siffran är jämn för flickor och ojämn för pojkar.

Ett sätt genom vilket genus anses utvecklas, är språket vi använder för att beskriva pojkars eller flickors respektive personliga egenskaper. Detta är ofta präglat av de sociala förväntningar som möter barnen beroende på deras könstillhörighet: Pojkar ses i vårt samhälle som aktivare, busigare, mer högljudda, hjälplösa i hemarbete, samt stora och starka oavsett ålder. Flickorna ses i princip som pojkarnas motsatser; de förväntas vara mer självständiga i hemmet och att sköta sig själva tidigare, vara mindre fysiskt aktiva och mer tystlåtna av en "naturlig" blygsel.

Förväntningarna på respektive kön anses vara beroende av kulturen. I Sverige är till exempel snickare och fiskare typiska manliga yrkesval, medan de i flertalet afrikanska samhällen är typiska kvinnoyrken. Ännu ett exempel på detta fenomen finner vi hos Margaret Mead och hennes undersökning av kön och genus i Nya Guinea.

Könet som indelningsgrund för allt socialt liv har blivit alltmer ifrågasatt i västvärlden i och med genusteoretiker och feministiska dito. Under de senaste 100-150 åren har det i västvärlden ägt rum en förskjutning vad gäller genus, i så måtto att män exempelvis kan utbilda sig till tidigare traditionellt kvinnliga yrken, såsom sjuksköterska och förskolelärare. Kvinnor, som tidigare var utestängda från traditionellt manliga yrken som läkare, jurist och präst, kan i dag välja dessa yrken utan formella hinder. För män har det blivit tänkbart att i allt större utsträckning agera vårdande föräldrar, detta genom möjlighet till föräldraledighet även för fäder samt genom deltagande i vården och skötseln av det egna hemmet. Kvinnor har ledarpositioner. Dessutom har lagar som underbyggt mannens dominans över kvinnan tagits bort: I dag är det exempelvis möjligt för en kvinna att anmäla sin make för våldtäkt.