Hovpartiet

Wikipedia

Hovpartiet var ett svenskt politiskt parti under frihetstiden vilket hade till mål att skaffa kungamakten större inflytande.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Sympatisörer och ideologi
3 Misslyckanden
4 Framgångar
5 Betydelse
6 Se även

[redigera] Bakgrund

Redan vid riksdagen 1723 framskymtar ett dylikt parti i samband med kung Fredrik I:s planer på utvidgad makt, men hans fullständiga fiasko vid denna riksdag gjorde för återstoden av hans regering slut på alla liknande försök. Först med tronskiftet 1751 uppstod ett nytt hovparti, denna gång grupperande sig kring kung Adolf Fredrik och hans gemål Lovisa Ulrika. Dessa hade före tronbestigningen hållit sig troget till hattpartiet och erhållit lösa löften om utvidgad makt, men vid tiden för kung Fredriks bortgång hade vänskapen mellan det unga hovet och hattarna redan svalnat, då det var tydligt, att dessa numera varken ville eller tordes genomföra någon ändring av regeringsformen.

[redigera] Sympatisörer och ideologi

Hovets parti bestod väl i början närmast av kungaparets personliga vänner och umgänge, varibland flera medlemmar ur Sveriges högsta aristokrati, såsom grevarna Erik Brahe, Thure Gabriel Bielke och Johan Ludvig Hård, friherre Erik Wrangel med flera, samt en del personer ur de litterära och konstnärliga kretsarna, som vunnits av drottningens rika kulturintresse, såsom Olof von Dalin, men härtill slöt sig snart en icke obetydlig mängd officerare och civila ämbetsmän ur de stora partierna av principiella skäl eller lycksökeri. Någon egentlig anslutning i de djupa leden hade partiet knappt, om också den nye konungen i början hälsades med sympati av allmänheten och rojalistiska rörelser lätt nog kunde framkallas bland bönderna.

Hovpartiet kan i antal icke jämställas med de stora parlamentariska partierna. Det hade ej heller något program, vare sig i utrikespolitik eller i den inre hushållningen, utan hela partiets tillvaro vilade uteslutande på en särskild ståndpunkt i författningsfrågan, där partiet principiellt bestred den parlamentariska författningen och sökte att hävda en självständig ställning åt kungamakten. Men inom ramen av denna allmänna tendens var meningarna mycket skiftande från deras, som önskade blott någon förstärkning av kungens inflytande på ämbetstillsättningar och över rikets utgifter ända till Lovisa Ulrikas drömmar om en obegränsad makt.

[redigera] Misslyckanden

Vid riksdagen 1751-52 lyckades partiet vinna några små segrar, men dess försök att vid den nya kungaförsäkrans fastställande genomföra en verklig maktutvidgning åt konungen hade ingen framgång. Under den följande svåra konflikten mellan kungen och rådet tillspetsades motsatsen mellan hovpartiet och det härskande parlamentariska partiet, hattarna, i hög grad. Det av Lovisa Ulrikas intimare kretsar igångsatta revolutionsförsöket 1756 blev för det senare ett medel att i grund krossa sina motståndare, och flera av hovpartiets främsta män fördes på schavotten eller drevs i landsflykt. Det verkade för en tid vara helt upplöst. Men redan vid 1760-talets början levde det upp igen och fick i det följande en växande betydelse på grund av de stora parlamentariska partiernas tävlan. I början slöt det sig närmast till det uppåtstigande yngre mösspartiet, men efter dess seger 1765 trädde det i förbindelse med de dåmera i grund förödmjukade hattarna och opererade gemensamt med dem under hela den återstående delen av frihetstiden.

[redigera] Framgångar

Det egentliga hovpartiet räknade väl under denna tid inte mer än omkring 60, 70 röster på riddarhuset och endast enstaka anhängare inom ofrälse stånden, men bland allmänheten växte sympatierna för dess program, ju mer ständernas anseende sjönk, och vid riksdagen 1771-72 gick allt större skaror, särskilt ur hattpartiet, över till hovpartiets läger. Inom den högsta ledningen av partiet började från 1766 den unge kronprinsen framträda vid sidan av drottningen, inte utan avund från hennes sida. Den parlamentariska ledningen av partiet tillhörde översten, senare riksrådet Fredrik Carl Sinclair.

[redigera] Betydelse

Hovpartiets historiska betydelse ligger i att det är den förste principielle målsmannen för den konstitutionella statsåskådningen, som ville bygga Sveriges författning på en verklig maktfördelning för att undvika såväl enväldets som mångväldets faror, öppet vågade man visserligen inte bestrida den gällande författningens förträfflighet, och hovpartiet måste därför nöja sig med att inom författningen försöka hävda en självständig ställning åt kungen genom att förfäkta den satsen, att regeringsformen avsett en verklig "balans" mellan kungens och ständernas lika heliga rättigheter, varför varje ändring till kungens nackdel var oberättigad. Denna teori låg bakom försöket till författningsrevision 1769, men kunde inte ens förhindra en fortgående inskränkning av kungens rätt än mindre vrida utvecklingen tillbaka till den ursprungliga utgångspunkten.

Innerst åsyftade hovpartiet en verklig omarbetning av författningen i monarkisk riktning, och i hemlighet gjordes också under 1760-talet flera utkast härtill, vilka kunna betraktas som förarbeten till 1772 års regeringsform. Revolutionen 1772 betecknar därför hovpartiets seger, men därmed upphörde också grunden för dess tillvaro.