Hinduisk mytologi
Wikipedia
Med hinduisk mytologi avses det mytologiska material som uppträder hos de ariska indierna och som vi känner till framför allt genom den sanskritiska litteraturen och den därur följande traditionen, till exempel den buddhistiska och den jainistiska. Att även konstframställningar kan tjäna som källa för vår kunskap om de indiska myterna är sant, men de spelar en jämförelsevis underordnad roll. Bland de olika sätt som man försökt förklara myternas uppkomst på är nog särskilt vad Indiens mytologi beträffar, följande två vara företrädesvis framträdande.
Innehåll |
[redigera] Naturmakter
Hinduismen har i stor utsträckning hämtat sina gudagestalter från naturmakternas värld, genom att dessa personifierats och modellerats efter människovärldens skapelser och fenomen. Ur upplevelsen av naturkrafternas verkningar uppväxer behovet av en konkret framställning. När människan inte kan forma en exakt förklaring använder hon bilder hämtade från en mer närliggande erfarenhet.
[redigera] Rationalisering
En primitivt tänkande människa kunde ej åskådliggöra solens försvinnande på annat sätt än genom det f.ö. alltjämt använda uttrycket: "Solen går ned". Tänkes nu solen personifierad, så måste denna föreställning om solguden få följande enkla, men icke dess mindre bildlika form: "Solguden går ned". Detta är den religiösa åskådningsgrunden för mytuppfattning och mytbildning. Fantasin tar omedelbart motivet om hand och varierar eller ombildar förloppet, gör tillsatser o.s.v., allt i överensstämmelse med inom den bekanta världen givna erfarenheter. Man kom då lätt ungefär till följande förlopp. Solguden har gått till vila i Oceanen. Därifrån uppstår den om morgonen. Men solguden är förmäld; tillsammans med sin maka, den glänsande morgonrodnaden, kör han fram i spann på den alltmer ljusnande morgonhimmelen. Och så kan solgudens liv mer och mer utsmyckas: det uppstår mer eller mindre komplicerade myter om solguden. Utspinnandet av myten kan nu ske på olika sätt, alltefter den diktande fantasiens utvecklingsgrad. Och så uppkomma olika slags myter även i anslutning till samma ursprungliga apperception.
[redigera] Mytologins grund i naturfenomenen
Grundstocken i de brahmanska myterna, särskilt i Rigveda, är de i mytens språk givna beskrivningarna på de naturfenomen, som gudarna frambringar eller de lägre demoniska väsendena är underkastade. Ett antal dylika, verkligen till sina grunddrag genomskinliga myter finnes otvivelaktigt i Rigveda. Så är Indras seger över Vritra dock knappast annat än ett försök att framställa, hurusom Indra genom åskans naturfenomen framkallar regnet, som demonen Vritra undanhöll naturen och människorna. Den mytbildande fantasien kunde icke rimligtvis se denna atmosfäriska företeelse annat än under bilden av en strid med seger för guden. Ja, icke blott som en bild, utan gemenligen ock som ett verkligt förlopp, och myten år då fullt färdig. Den fantasi, som i morgonrodnaden (eller morgonrodnaderna) såg en bild av den närings- och lyckogivande kon, fattade morgonrodnadens framträdande som befrielse av korna. Fantasien spinner ut motivet, överför det ytterligare på Indras person, som attraherar även en mängd andra myter. Och Indra blir sålunda medelpunkten för en hel komplex av myter, som den mer eller mindre fantasirike dyrkaren, siaren och poeten på olika sätt samarbetar till epos om guden.
På samma sätt uppstår på grundvalen, huru blixten frambringar eld, myten om det himmelska ursprunget av elden (Agni). Och liksom blixten kommer till synes i och genom regnmolnen, så uppstår myten om, hur Agni dolde sig i vattnet, och fantasien tänkte ut olika sätt att få Agni ut ur vattnet igen. Denna mytbildning kan jämföras med den spontant diktande fantasiens alster i allmänhet. Många myter är helt visst också intet annat än folksagor, som av olika anledningar attraherats av en gudom, applicerats på en sådan. En annan direkt grundval för mytbildning är den animistiska uppfattningen eller, i utbildad form, själskulten. Jämte den naturalistiska har en sådan i stor utsträckning varit levande i Indien. Särskilt var detta fallet inom andra folk- och kultlager än de specifikt brahmanska. Hos de lägre folklagren fanns en utbredd och utbildad demonkult, där demonen - föreställd under olika djuriska och delvis mänskliga former - var representant för de i naturföremålen inneboende själamakterna. Med dessa demonmakter identifierades delvis de avlidnas själar.
På grundvalen av denna lära om själsväsendenas tillvaro även utanför den rent kroppsliga samt förnyade fortvaro i andra existensformer utbildades den indiska föreställningen av själavandringen, världskretsloppet (samsara). Inom kretsen av denna åskådning uppstod en mängd olika mytbildningar. Så var guden Vishnu säkerligen i vissa manifestationer eller inom vissa kretsar företrädesvis ett själsväsen, som visserligen under speciellt brahmanskt inflytande höjdes upp till en naturalistiskt fattad solgud, men som i de breda lagren och även i den förstenade (relikta) kulten har bevarat denna karaktär under formen av fågel, under vilken gestalt ofta själsväsen tänkes. I anslutning härtill bildar sig nu en kedja av mer eller mindre begripliga myter om solfågeln. Ävenledes uppstå i den senare hinduiska mytologien till trossatser gränsande mytiska föreställningar och sagokomplexer till exempel om Vishnus olika uppenbarelseformer (avatarer, eg. "nedstigning").
[redigera] Kulten
Den andra huvudkällan för mytbildning i Indien har varit kulten, offerriterna. I detta fall är myten så att säga en ofta i poetisk form given hierarkisk tolkning av kultförloppet, sådant präster och kulttraditionen i kraft av sin kulturella och religiösa ståndpunkt tolkar och symbolisera offerriterna. Sådana myter står på gränsen till förklarande utredningar, delvis i diktens form. Kosmogoniska och eskatologiska myter är ofta av denna kvasivetenskapliga art. Med ett allmänt namn plägar dylika myter och mytbildningar kallas etiologiska. Den indiska rituallitteraturen, särskilt de så kallade brahmana, är synnerligen rik på dylika symboliserande myter, mången gång av rent individuell natur. Det är ofta svårt att dra gränsen mellan mytprodukter av den spontant diktande fantasien, symboliska tolkningar av de fungerande kultutövarna och mer eller mindre avsiktligt (så att säga vetenskapligt) utförda tolkningar av riter eller ärvda, men till sin grundval oförstådda myter.
[redigera] Naturfilosofi
Mytförklaringen övergår, alltefter graden av den allmänna kulturståndpunkten, till primitiv naturfilosofi och naturvetenskap. Det mer eller mindre filosofiska färgade spekulerandet över en ärvd kult och dess riter ledde ofta till skapandet och konsoliderandet av gudagestalter med bestämt verksamhetsområde. I analogisk anslutning till en urgammal och ärvd även utanför de högre kultkretsarna vanlig tendens att under olika verksamhets- och naturområden tänka sig specialmakter, -härskare, skapade man inom den specifikt brahmanska kultkretsen en dylik makt under namn av Brahmanaspati ("Bönens herre"), så tillvida analog med Prajapati ("Skapelsens herre"), Annapati ("Matens herre"), Vastospati ("Bostadens herre") och så vidare. Han är "bönernas äldste konung, alla böners skapare", är således koncipierad som offerformelns eller offerbönens (brahman-) makt eller bärare.
Jämte Agni (offerelden) blev han den himmelska inkarnationen av prästadömet, som i kraft av denna gudamakt har makt och uppgift att genom böner och trollformler öva inflytande på världsordningen. Brahmanaspati är därmed också tänkt som gudarnas purohita, (överste) huspräst. Men denna i sig själv sekundära och abstrakta (lärda) konception attraherade till sig en del konkret mytologiskt innehåll. Jämte Indra som den egentlige hjälte- och krigsguden blir Brahmanaspati den prästerliga makten i härslaget. Han blir därmed en mytisk hjälpare åt Indra vid utförandet av dennes stordåd, i synnerhet vid befriandet av korna, som av onda makter hölls fångna. Han blev prästerlig motsvarighet till den klassiske Herakles-Hercules som besegrare av Geryones-Cacus. Omöjligt synes icke, att en tidigare mångud - såsom den kulturella tidräkningens herre - sammansmält med Brahmanaspati.
[redigera] Utvecklingen i den senare hinduismen
De inom brahmanismen framträdande mytbildningarna av olika slag utvidgas och stegras ibland till det rent måttlösa inom hinduismen. Stora berättelsekomplexer bildas, och särskilt de stora opusen ("Mahabharata" och "Ramayana") samt puranalitteraturen är rika på dylika mytbildningar. Här må antydas endast en dylik i detaljerad utsmyckning framträdande berättelse, nämligen om ambrosians kärnande, varvid gudar och demoner fatta i var sin ända av den stora mytiska ormen Vasaki, lindar den flera slag omkring toppen av berget Mandara, som på detta sätt föres omkring i fram och tillbaka roterande rörelse i världshavet, varvid olika ädla föremål kärnas fram, bland andra gudarnas evighetsspis (ambrosian). På den mytiska diktningens och systematiseringens väg uppstå nu mytkomplexer om olika världar (loka) och tidsåldrar (kalpa) med de måttlösa förstoringar och utsmyckningar i tid och rum, som är kännetecknande för den indiska folkkaraktären och fantasien. Så uppkom utförliga berättelser om vissa gudars liv och hjältedater (till exempel Vishnu-Krishnas, Shivas och så vidare). Indra levde kvar från brahmansk tid, men som härskare över den s. k. Indras värld (gudarnas värld) med dess nöjesliv, där gandharva'er och apsaraser är bärare av allt slags dramatiska och musikaliska framställningar.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
