Flageolett (spelteknik)

Wikipedia

Flageolett (engelska harmonic) är en spelteknik på musikinstrument, som syftar till att dela upp den vibrerande ljudkällan (vanligen en sträng eller en luftpelare i ett blåsrör) i två eller flera svängningsbukar. Detta sker genom att man hittar en nod. Resultatet blir en ton som finns i grundtonenens övertonsserie.

Innehåll

1 Tekniker

[redigera] Tekniker

[redigera] Stränginstrument

På de flesta stränginstrument kan man erhålla flageoletter genom att vidröra strängen på jämna bråkdelar av längden, utan trycka ner eller stoppa den. Alla tänkbara noder ger dock inte effektiva flageoletter, och vissa är svårare att frambringa än andra, varför det kan ta ett tag att lära sig var flageoletterna "finns". De enklaste är de som klingar på andra, tredje och fjärde partialtonen (en oktav respektive oktav och kvint repektive två oktaver upp), och alltså spelas genom att röra strängen på mitten, på en tredjedels eller fjärdedels längd. I de två senare fallen spelar det ingen roll om man rör strängen på övre eller nedre delen av greppbrädet, den andra noden uppstår automatiskt. Vilka flageoletter som ger effektiva ljud skiljer också mellan instrument och strängtyp.

På både stråkinstrument och gitarrliknande instrument skiljer man på flageoletter som erhålls på lösa och stoppade strängar. De förra kallas naturliga flageoletter och de senare för konstflageoletter.

Man kan skapa flageoletter på ett piano genom att preparera det, eller öppna flygellocket och röra vid noden försiktigt. Harpan använder dock mycket sällan flageoletter.

[redigera] Notation

Konstflageoletter noteras oftast med hjälp av tre olika nothuvuden. Stoppgreppet noteras med ett runt (vanligt) nothuvud, och det flageolettgreppet med ett fyrkantigt nothuvud. På grund av övertonsseriens sammansättning kommer flageolettgreppet nästan alltid att ligga inom en oktavs omfång ovanför stoppgreppet, varför de två greppen ofta kan tas med samma fingersättning som ett vanligt dubbelgrepp. Ofta skriver man också ut den faktiska klingande tonen med ett förminskat nothuvud inom parentes.

Naturliga flageoletter noteras idag ofta på samma sätt, men kan också skrivas genom en liten cirkel ovanför tonen på öppen sträng. Detta notationssätt preciserar dock inte vilken flageolett som eftersöks, men vanligen underförstås den enklast möjliga. Denna artikel behöver bilder. Är du upphovsinnehavare till en passande illustration får du gärna ladda upp den.