En
Wikipedia
| En | ||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 |
||||||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||||||
| Juniperus communis Auktor : Linné, |
||||||||||||||||||
 Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
En (Juniperus communis) är tvåbyggare; dess barr sitter i kransar om tre och fruktbladen är också tre. Här utbildar sig ett slags skenfrukt, kallad enbär, genom att kransen av tre fruktblad blir köttiga och sammansmälter till ett bärlikt hölje kring de tre fröna. Hanblomman skiljer sig från granarnas endast genom att varje ståndare har flera pollensäckar. Enbären mognar först under tredje året. Det är alltså riktigt som det sägs i en folkvisa att vad som helst kan hända när "alla enbär äro mogna i skogen".
På enen ses ofta ett slags utväxter som fått namnet "kikbär" och som liknar ett öppnat fröhus med tre valv. Denna bildning består av tre mycket förstorade barr, som omsluter tre mindre sådana, och nedanför kikbäret sitter tre mycket små barr, liksom lågblad på grenen. Denna företeelse är en s.k. gallbildning, förorsakad av en däri boende insektlarvs angrepp på växtens skott, och kallas därför ett "zoocecidium". Insekten är en gallmygga (Hormomyia juniperina).
Enen är mycket vanlig i Norden och finns i hela den norra tempererade zonen. Men dess oansenliga färg och oftast ringa storlek kommer oss lätt att förbise hur ymnigt den uppträder, även om den genom växsättet, barren, enbären m.m. avsticker så skarpt mot alla andra växter här. Den är oftast busklik till följd av att kronstammen är låg och nedsänkt i mossa och barrmylla. Nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan. Enen är därför oftast ett buskträd. Men inte sällan blir enen ett högstammigt trä av 4 till 8, ja ända till 15 meters höjd och har då oftast tät, cypresslik eller kägelformig krona. De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, eftersom uthuggning och avbetning där har utrotat lövskogen. Vissa delar av fjällhedarna är också översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform. Enen är månggestaltig till barr och frukt.
Liksom granen och tallen är en välsignelse för nord genom de många oumbärliga skogsprodukterna, timret, bränslet, tjäran m.m., likaså är även enen av utomordentlig nytta, även om mest till fyllandet av lokala behov. Veden är mycket fin, tät, jämn och fast och därigenom ett utmärkt slöjdmaterial till smärre föremål. De mångenstädes så allmänna gärdsgårdarna av liggande kluvet granvirke stöder man med lodräta störar av enstammar. Till rökning av köttvaror bränner man enris, och hackat enris är i många landsbygder oumbärligt till att strö på golvet till högtids- och söndagar. Värdefullast är dock enbären, som nyttjas till välsmakande och hälsosamma anrättningar, såsom enbärsdricka, enbärsmos, enbärsbröd m. m., utmärkta av aromatisk och besksöt smak jämte lösande, svett- och urindrivande egenskaper. Av rotveden (farmakopéernas "Lignum Juniperi") destilleras enolja, som brukas till ingnidning eller omslag mot reumatism, och även dekokter på roten, barren och enbären har funnit användning som botemedel.
