Clemens V

Wikipedia

Clemens V (latin, den milde), egentligen Bertrand de Got, född cirka 1260, död 20 april 1314, var påve 5 juni 1305 - 20 april 1314 och ärkebiskop av Bordeaux från 1299.

Clemens V härstammade från en akvitanisk släkt. Påverkad av Filip den sköne, förlade han sitt residens till Frankrike, först till Bordeaux och Poitiers, senare till Avignon (1309). Därmed började för påvedömet en 70-årig förnedringstid under franskt inflytande, i kyrkans historia känd under namnet "den babyloniska fångenskapen". Under inflytande av Filip medverkade Clemens V till tempelherreordens undergång, liksom han fritog kungen från delaktighet i Nogarets överfall på Bonifatius VIII och upphävde åtskilliga av denne påve utfärdade konstitutioner, bland andra de bekanta bullorna Clericis laicos och Unam sanctam.

Till Henrik VII av Tyskland var Clemens förhållande ursprungligen gott. Sedan Henrik 29 juni 1312 erhållit kejsarkronan och råkat i strid med Robert av Neapel, hotade han honom med interdikt. Under Clemens tid ägde i Vienne ett allmänt kyrkomöte rum. Clemens samling av mötets dekret, tillökad med egna dekretaler, är känd under namnet "de klementinska konstitutionerna" och var av honom ämnad att utgöra dekretalernas sjunde bok, men stadfästes först av hans efterträdare.

Företrädare: Benedictus XI

Påve 1305 - 1314

Efterträdare: Johannes XXII

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)