Bodommorden
Wikipedia
Bodommorden ägde rum under pingsthelgen den 5 juni 1960 vid sjön Bodom träsk i Esbo, Finland.
Innehåll |
[redigera] Mordet
Fyra tonåringar, Seppo Boisman (18), Nils Gustafsson (18), Maila Irmeli Björklund (15) och Anja Tuulikki Mäki (15), campade vid sjön och blev på natten angripna. Seppo, Irmeli och Anna dog då angriparen/angriparen med, eventuellt en stor sten (ett trubbigt föremål säger läkarutlåtanden), slog in skallbenen med så omfattande skador på hjärnan som påföljd, att de dog nästan omedelbart. Nils skadades men undgick enligt den allmänna uppfattningen på 1960-talet, att bli mördad, På grund av hjärnskada minns han ingenting av händelsen, antog man - hjärnskadan har numera bestridits och minneförlusten har påståtts vara simulerad. Man hade dock senare fått honom att under hypnos berätta om händelsen. Hypnosen har sedermera ansetts vara irrelevant.
Bodommorden har aldrig uppklarats och misstankar har riktats åt många håll. Spekulationer i de mest olika, vettiga och vettlösa riktningar har gjorts.
[redigera] Den nya vändningen
I mars år 2004 (44 år efter händelsen) häktades den enda överlevande av de fyra, Nils Gustafsson. Man försökte då med med hjälp av DNA bevisa hans skuld till morden, bland annat skulle blod från en av de mördade flickorna ha funnits på hans skor som hittades gömda i skogen 600 meter från mordplatsen. Gustafsson bestred anklagelserna och domstolen (Esbo tingrätt) förlängde inte centralkriminalens mandat att hålla honom häktad 28.5.2004 varvid han försattes på fri fot. Centralkriminalen ansåg att han borde ha hållits häktad under domstolsförhandlingarna. Emellertid satt han häktad som oskyldig på grund av tingsrätten ingripande endast 59 dagar.
[redigera] Frikännandet
Den 4 augusti 2004 inleddes i Esbo tingsrätt huvudförhandlingarna mot den nu 63-årige Nils Gustavsson, 45 år efter händelsen. Emellertid preskriberas ju inte åtalsrätten för mord. En av de stora frågorna var om det faktiskt var juridiskt sett kvalificerat som mord. Även andra juridiska komplikationer kunde ha tillkommit, men den 7 oktober, 524 dagar efter det han häktats, förklarade tingsrätten honom icke-skyldig i sin dom, som är 31 sidor lång. Inget av åklagarens bevis mot honom hade stått sig. De flesta bedömare (pressen) anser, att tingsrättens dom formligen krossade åklagarnas åtal, dvs. det var med ord och inga visor som tingsrätten anvisade åklagaren hans rätta plats. Åklagarna gick inte vidare till hovrätten utan nöjde sig med tingsrättens dom. Då målet väl i andra fall (Palme-morden vacklat var det nog snarare utrett att Gustafsson inte gjort det han påstods ha gjort än motsatsen).
[redigera] Åtalet
Åklagaren ansåg att ett av huvudmotiven var att Gustafsson försökt göra närmanden till Irmeli Björklund, men att hon avslagit inviterna till sex, med påföljd att han tappat besinningen. Som bevis för uppfattningen att Gustafsson gjort sexuella inviter anförde åklagaren, att Gustafsson tagit med sig på tältutflykten en kondom som han haft i sin plånbok. Domstolen fann inte påståendet om sexinvit, som skulle ha avslagits, styrkt. De två sällskapade.
Före målet togs upp på nytt antog alla att Gustafsson klarade år 1960 hart när sig undan med livet i behåll men var livshotande skadad. Nu uppgav åklagaren att Gustafsson överdrivit sin skador och att de skador som åsamkades Gustafsson inte kunnat medföra eller medfört minnesförlust. Tre läkare hördes som sakkunniga och tingsrätten fann att Gustafsson varit handlingsoförmögen på grund av misshandel då man fann offren. En stor del av bevisningen gick åt till att på olika sätt förklara att Gustafsson år 1960 överdrivit de skador han åsamkats och att dessa skador inte kunnat föranleda en så långvarig minnesförlust som Gustafsson hävdat. Helt nya läkarutlåtanden på alla skador införskaffades.
[redigera] Diskutabla vittnen
Några vittnen som åklagare förde fram var personer, vars omdömesförmåga var uppenbart rubbad. I sin bedömning av ett av dem (det enda som kom så långt som till tingsrätten) anger tingsrätten att deras berättelser inte kan anses vara tillförlitliga. Ett av vittnena uppgav bland annat att hon kommit till platsen längs en oframkomlig väg (man måste simma över en å för att komma fram "längs stränderna" vilket var den väg vittnet uppgett sig ha tagit), hon kunde inte ange några detaljer, hon hade anmält sig till en tidning efter att Gustafsson häktats och hon kunnat läsa om fallet i tidningarna. Med hänsyn till det väldiga antalet fotografier av Gustafsson som publicerat fanns det förståeligt, att hon kände igen Gustafsson. Det uppstod halvt om halvt en liten rörelse i Finland, där kvinnor gick ut med meddelade till skandalpressen, att Gustafsson inför dem privat erkänt, att han var skyldig. Till slut vägrade åklagaren att höra på dessa Virpis (efter namnet Virpi, namnet på den första som anmälde sig till skandalpressen).
Då målet hade kommit rätt långt drog åklagaren fram ett nytt äss ur rockärmen: förundersökaren på Centralkriminalen togs som vittne till rätten och meddelade, att Gustafsson privat, efter de första häktningsförhandlingarna 28.3. 2004 halvt brutit samman då han insåg att han verkligen skulle häktas (att spelet var över) och då, när förundersökaren förde honom till cellavdelningen kastat sig på sängen och och utbrustit "tehty mitä tehty, tuli 15 vuotta" (gjort är gjort, det blev femton år). - Nils (Nisse) Gustafsson är f.ö. svenskspråkig vilket kan ha inverkat på vad han sagt på finska även om han talar helt hyggligt finska. Detta uppfattade förhörsledaren som att Gustafsson bekände morden (på finska "tunnusti"). Gustafsson bestred allt och meddelade, att han inte kunde erinra sig att han sagt något sådant (påståendet om att han sagt så kom ett och ett halvt år senare) och försvaret ifrågasatte påståendet i sin helhet.
Före detta vittnesmål hade ingen haft anledning att tro annat än att Gustafsson konsekvent från början till slut bestridit sin skuld. Förhören med Gustafsson har skett i förhörsvittnens närvaro och de har videofilmats. Förhörsledaren påstående ifrågasattes av försvaret också på den grund att förhörsledaren aldrig återkommit till frågan, till exempel genom att säga "du medgav ju det igår, är det så, att du nu igen vill bestrida, skall vi anteckna så i protokollet" eller "vilkendera vägen vill du ha det, du medgav ju igår, vill du nu frångå". Först nästan ett och ett halvt år senare återkom förhörsledaren, nu som vittne i rätten. Han hade inte heller berättat för nån annan om den påstådda bekännelsen (ens sina kolleger, trots att ett bekännande skulle ha haft enorm betydelse). Försvaret lät påskina, att förhörsledaren som i åratal på heldag jobbat med detta enda mål(det är det enda han skött), såg sitt arbete rinna ut i sanden under domstolsförhandlingen och ställde för att rädda sitt livsverk upp med sitt vittnesmål. Uttrycket mened har inte uttalats eller nämnts, men luften var tjock av det.
Tingsrätten upptar förhörsledarens vittnesmål till diskussion i domen. Först påpekar tingsrätten (här fri översättning av den finskspråkiga domen) att "förhörsledaren har uppgett, att han uppfattade Gustafsson uttalande som ett bekännande av dråpen". Därefter finner tingsrätten, att "den omständigheten, att det påstådda uttalandet av Gustafsson (dvs gjort är gjort-uttalandet) inte har lett till några åtgärder, påvisar att även om Gustafsson uttalat sig så, har det inte varit fråga om ett verkligt ställningstagande till skuldfrågan". Tingsrätten fortsätter med att påpeka att "även förhörsledaren har uppfattat det så" , dvs. att även förhörsledaren förstått att Gustafssons påstådda uttalande inte var ett allvarligt avsett uttalande i skuldfrågan.
[redigera] Frikännande och ersättningar
Frikännandet var enigt i tingsrätten, som sammanträdde i maximisammansättning, lagmannen som ordförande, en lagfaren tingsdomare och nämndemännen.
Gustafsson fick i ersättning av staten för frihetsberövandet som varade 59 dagar 44.900 euro. Summan överskrider rundligt det som är brukligt för frihetsberövande. Pressen hänvisar numera konsekvent varje gång Gustafsson nämns till "Gustafsson, som har av rätten förklarats oskyldig". Uttrycket "som förklarats oskyldig" är alltid med. Man bibringas den uppfattninngen att presen känner ansvar och har dåligt samvete på nationens vägnar för alla de extra lösnummer man sålt med utnyttjande av Gustafsson. Vardera av de två stora kvällstidningarna, hade egna avdelningar för fallet Gustafsson, som var smockfulla av insändare från folk som ville vara med om att anföra sina skarpögda iakttagelser i fallet. Den ena kvällstidingen Iltalehti hade under perioden 3.4.-8.10 inalles 24 löpsedlar med Gustafsson, den andra sannolikt lika mycket.
Bodom-morden hör till de mest omskrivna i Finlands kriminalhistoria, och det har bildats många myter kring händelsen.
Författaren Anja Snellman utkom 2005 med boken Kortvingar som bygger på historien kring Bodommorden. Titeln syftar på en typ av sällsynta skalbaggar, s.k. kortvingar, som påträffades vid brottsplatsen.
