Ådalshändelserna

Wikipedia

Uppslagsordet Ådalen 31 leder hit. För filmen med samma namn, se Ådalen 31 (film).

Demonstrationståget i Ådalen, bilden tagen kort tid innan militären öppnade eld.

Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen eller Ådalen 31 kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär. Händelsen delade Sverige i två delar om vems fel det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar.

I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marmaverkens sulfatfabrik där strejkbrytare anställts, utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bl.a. vid Graninge-koncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerhard Versteegh, genom Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och "professionella" strejkbrytare.

Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors och efter mötet tågade de till Sandviken. De lyckades komma fram till strejkbrytarna på fabriksområdet, där de arbetade på kajen, och en del av dessa misshandlades och medfördes till demonstrationen, då den återvände till Kramfors.

"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på." (Svenska Dagbladet 1931-05-15)

Den polis, som beordrats till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum både vid stationen och vid Lunde med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökgasbomber från militären.

Den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. När mötet var slut tågade de tusentals deltagarna från Frånö under kommunisternas ledning till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde.

När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärbefälet se vapen i demonstranternas händer och höra från folkmassan avlossade skott, något undersökningskommissionen inte fann några bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor avlossar militären eld mot demonstranterna. Många av dessa träffas och fem personer dödas. De fem dödade var 20-åriga Eira Söderberg (åskådare), Oskar Berggren, Erik Bergström, Evert Nygren och Sture Larsson. Med undantag för Eira Söderberg var alla medlemmar i SKU och SKP. Även fem personer såras. Katastrofen kunde ha blivit ännu värre om inte trumpetaren i arbetarnas musikkår, Tore Andersson från Dynäs, handlat snabbt och blåst signalen "Eld upphör". Senare dömdes han för "missbruk av militär signal".

[redigera] Epilog

"sex tusen industriarbetare i ådelen,samlades till möte och demonstration i frånön,kräva av regaringen att omedelbart draga tillbaka utkommenderad militär. Under dagens lopp har 4 arbetar dödas av militären och flera allvarligt skadads. Vill regeringen undvika ytterliga blodutgytelse måste militären hemkallas innan mörkrets inbrott- Om svar anhålles omgående till undertecknad Andersson, telefon Kramfors 68" Undertecknad Ådlasarbetarnas aktionsutskott.

"Militären mördar fem arbetare i Ådalen och sårar lika många. Detta fruktansvärda budskap går nu ut över allt Sveriges land, väckande sorg, harm och avsky. En fumlig regering, en svag och omdömeslös länsstyrelse, ett vettlöst militärbefäl, en samvetslös och provokatorisk arbetsgivarepolitik, som opererar med strejkbrytare, där brandmännen bokstavligen hopats . allt detta bär skulden till det skedda." (Social-Demokraten)

"Men djurens väktare, svenska medborgare, som tvingas att öva sig till mördare, kommenderades att ge eld, och då föll de, våra kamrater, föll för av stat och kyrka välsignade mordvapen." (Hinke Bergegren - Kilboms-kommunist)

"Vi skall, då våra i Ådalen fallna klasskamrater, jordas, lova, att de kulor som föll från det 'demokratiska' Sveriges militär, icke skall ha fallit förgäves." Edoff Andersson (syndikalist)

"I en sinnesförvirring som man gärna ville hoppas vara övergående, men dock har anledning att frukta som ett varsel om andra tider, har folk ryckts med att hylla olyckans offer som hjältar och tillbedja det röda vilddjuret. ... Vi blotta också våra huvuden för kapten Mesterton och hans kamrater, som i ett prövande ögonblick icke sveko sin säkert då mycket tunga plikt. Och en av Sveriges i dessa dagar mest hatade och skymfade män bringar vi ett ärligt tack. Det finns ännu svenskar som icke se rött." (Kyrkoherde Ivar Rhedin / Göteborgs Stifts Tidning - Rhedin startade senare det nazistiska partiet Kyrkliga Folkpartiet)

Den 15 maj bestämdes att militären skulle dras bort och arbetarna skulle sköta ordningen.

Regeringen (frisinnade Carl Gustaf Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen K.J. Stenström och landsfogden Påhlman med vikarier - de ordinarie förmåddes senare att söka andra tjänster - samt tillsatte representanter för olika meningsgrupper en undersökningskommission. Kommissionen bestod av justitierådet Arthur Lindhagen (ordf), professor Östen Undén (f.d. statsråd), advokat Eliel Löfgren (f.d. statsråd), förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet Fritjof Ekman samt bruksdisponenten Karl Fredrik Göransson i Sandviken.

Kommissionen kom bland annat fram till att: "Det finns sålunda anledning att icke lägga en alltför tunga ansvarsbörda på den militäre befälhavaren. Men även om detta beaktas, måste varje tänkande människa reagera mot att det som hände överhuvud skulle behöva inträffa. En kravall som i någon av rikets större städer säkerligen kunnat avvärjas med en relativt ringa polisstyrka utan andra skador än några krossår, föranledde i detta fall det ohyggliga resultatet av fem dödade och fem skadade. Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."

Landshövding K. Stenström, landsfogde S. Påhlman, kaptenerna Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. De två första frikändes men förflyttades, militärerna fick några dagars arrest utom Rask som frikändes.

Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig. Erik Blombergs dikt efter skotten i Ådalen 1931.

För kravallerna i Sandviken åtalades och dömdes följande: A. Nordström (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstation i Kramfors - 2½ års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel - 8 månaders staffarbete), G. Forsman (deltagande i upplopp - 4 månaders straffarbete), J.E. Törnkvist (brott mot annans frihet - 2 månaders villkorligt).

En av de sårande från Ådalen, O. Berggren, blev inbjuden till Sovjetunionen för en tids kurortsvistelse.

Den 19 maj var det kravaller i Stockholm i samband med en kommunistisk manifestation. Bland banderollerna syntes bland annat "Ned med mördarregeringen". Kravallerna höll på till midnatt och slutade med fjorton anhållanden, däribland av två stycken exekutivrepresentanter från Kominterns (Kommunistiska Internationalen) exekutivkommitté, en tysk och en polack. Tio av de elva åtalade dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete.

På begravningsdagen 21 maj hölls fem minuters tystnad i hela landet med start kl 12.00.