Thomas C. Schelling
Frå Wikipedia – det frie oppslagsverket
|
|
|
|
|
|
2006: Phelps |
2005: Aumann, Schelling |
2004: Kydland, Prescott |
2003: Engle, Granger |
2002: Kahneman, Smith |
2001: Akerlof, Spence, Stiglitz |
2000: Heckman, Mcfadden |
1999: Mundell |
1998: Sen |
1997: Merton, Scholes |
1996: Mirrlees, Vickrey |
1995: Lucas |
1994: Selten, Nash, Harsanyi |
1993: Fogel, North |
1992: Becker |
1991: Coase |
1990: Markowitz, Miller, Sharpe |
1989: Haavelmo |
1988: Allais |
1987: Solow |
1986: Buchanan |
1985: Modigliani |
1984: Stone |
1983: Debreu |
1982: Stigler |
1981: Tobin |
1980: Klein |
1979: Schultz, Lewis |
1978: Simon |
1977: Ohlin, Meade |
1976: Friedman |
1975: Kantorovich, Koopmans |
1974: Myrdal, Hayek |
1973: Leontief |
1972: Hicks, Arrow |
1971: Kuznetz |
1970: Samuelson |
1969: Frisch, Tinbergen |
Thomas Crombie Schelling (f. 14. april 1921) er ein USA-amerikansk økonom og professor for utanrikssaker, nasjonal tryggleik, atomstrategi og forsvarskontroll ved Universitetet i Maryland, College Park, School of Public Policy.
Schelling si mest berømte bok, The Strategy of Conflict (Konfliktstrategiar) frå Harvard University Press i 1960, pionerte studiet av forhandlingar og strategiske val og blir sett på som ei av dei hundre bøkene som har øvd størst innflytnad i Vesten sidan 1945.
I 1971 publiserte han ein ofte-sitert artikkel om rasedynamikk, kalt «Dynamic Models of Segregation» (Dynamiske modellar for segregering). I dette verket forklarte han korleis eit bustadstrøk med berre kvite bebuarar raskt kunne bli eit nabolag med berre mørkhuda, til og med om ingen av dei kvite bebuarane var absolutt imot å bu i eit integrert bustadstrøk.
Schelling har vore involvert i debatten om global oppvarming. Gjennom sin argumentasjon for at problemet har vorte sterkt overdrive, har han vore ein av dei leiande innan København-konsensusen.
Professor Schelling underviste tidlegare i tjue år ved Harvard University sin John F. Kennedy School of Government, der han var Lucius N. Littauer-professor i politisk økonomi.
Saman med Robert J. Aumann vann han Nobelprisen i økonomi i 2005 for å ha «styrka forståinga vår av konflikt og samarbeid gjennom spelteorianalysar».