Viktor III

Wikipedia

Viktor III, född Dauferius 1027 i Benevento, död 16 september 1087 i Rom, var påve 24 maj 1086; 9 maj – 16 september 1087. Han saligförklarades 1887, festdag 16 september.

Dauferius var son till Landulf V, furste av Benevento. Vid trettio års ålder inträdde han som munk i benediktinklostret Monte Cassino, vars abbot han kort därefter blev. I mars 1058 utsågs han av påve Stefan X till kardinaldiakon av Santi Sergio e Bacco vid Forum Romanum. Följande år, 1059, utnämndes han av påve Nicolaus II till kardinalpräst av Santa Cecilia.

Påve Gregorius VII utnämnde Dauferius till sin efterträdare, men han besteg påvestolen motvilligt 1086.

Under sitt korta pontifikat visade Viktor III prov på handlingskraft. I själva Rom utkämpade han segerrikt en strid mot motpåven Klemens III. Med de mot påvens primat fientligt sinnade franska prelaterna, ärkebiskop Hugo av Lyon och abboten Rikard av Marseille, avbröt han all kyrkogemenskap, och mot saracenerna i Afrika påbjöd han ett slags korståg. På en synod i Benevento beivrade han simonin och lekmannainvestituren. Till sin efterträdare utsåg han biskop Otto av Ostia (Urban II).

Företrädare: Gregorius VII

Påve 1086 - 1187

Efterträdare: Urban II

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)