Tidegärd

Wikipedia

Tidegärd (tideböner), bönestunder för dagens olika tider i den kristna kyrkan och särskilt praktiserade i kloster.

Så som tidebönerna kom att utvecklas under medeltiden bestod de av en vigilia (som när den flyttas till morgonen kallas matutin), laudes (morgonbön), prim, ters, sext och non (vid första, tredje, sjätte och nionde timmen, det vill säga kl. 6, 9, 12 och 15), vesper (aftonsång) och completorium (aftonbön).

I Sverige kvarlevde tidegärden efter länge reformationen, i synnerhet i domkyrkorna och vid prästutbildningarna. Under 1600-talet försvann dess bruk alltmer, tills den återupplivades i början av 1900-talet.

I nutida katolsk tidegärd är primen borta, och vigilian/matutinen har ersatts av en läsningsgudstjänst som kan hållas när som helst på dagen. Samma ordning följs i den ekumeniska Tidegärden - Kyrkans dagliga bön (1995), utgiven av Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och Svenska Missionsförbundet.

En liten bönbok, som finns infogad i Den svenska psalmboken, har ordningar för regelbundna morgon- och aftonböner, efter mönster från tidegärden.

Katolska präster är förpliktade att be tidegärden dagligen; en liknande föreskrift finns i den anglikanska kyrkan. Svenska kyrkans präster är inte ålagda regelbunden bön, men många präster har sedan början av 1900-talet använt Den svenska tidegärden (8. helt omarb. uppl. 2000) i den enskilda andakten.

I sin stora katekes föreslog Martin Luther, att präster skulle läsa en sida ur Bibeln och be Fader vår varje morgon, middag och kväll för sig själva och för sin församling. (Jfr Didache). Detta förutsatte emellertid regelbunden matutin och vesper i kyrkorna.

Inom islam räknas tidebönerna, salat, som hålls fem gånger om dagen, till en av islams fem pelare.

[redigera] Tidegärdens grundstruktur

Till ingång (invokation, åkallan): "Gud, kom till min räddning! - Herre, skynda till min frälsning!; Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande - nu och alltid och i evigheters evighet."