Swedenborgs lusthus
Wikipedia
Swedenborgs lusthus, Längst upp på Hornsgatan i Stockholm bodde filosofen och naturforskaren Emanuel Swedenborg (1688- 1772) och omkring 1750 han lät bygga en malmgård. Ett lusthus i hans trädgård flyttades till Skansen 1986. Det är bara mittpartiet av lusthuset som blivit bevarat. På vänstra sidan låg förr en biblioteksflygel, vars mörka förrum finns kvar i den bevarade byggnaden. Huset från 1767 har med sitt säteritak en ålderdomligare prägel än man skulle kunna vänta sig av tillkomståret. Stora rummet med hans orgel har målade tapeter och över dörren till det forna bibliotekets förrum finns ännu ett vackert blyinfattat fönster. Det dunkla inre rummet lär ha haft en stor rokokospegel, från vilken synerna svävade fram mot assessorn. I detta lusthus med gul brädpanel och gråa dörr- och fönsterfoder sägs Swedenborg ha suttit och läst om somrarna.
I Hjalmar Gullbergs lyriska svit Röster från Skansen som tillkom i anledning av Skansens 50-årsjubileum 1941, ingår en dikt om Swedenborgs lusthus:
- Jag är ett lusthus som man går förbi.
- Jag stod på Söder i min herres gård.
- Hans änglar fyllde mig med harmoni,
- och andevärlden trivdes i min värld.
- En mäktig forskare, en stor profet
- har haft min enkla hydda till sitt hem.
- Härinne såg han himlars härlighet,
- här skapades ett nytt Jerusalem.
- Kring anden som har flytt, var jag ett skal.
- Nu står jag övergiven med min sorg.
- Men jag var fylld av harpa och cymbal,
- när Gud kom på besök hos Swedenborg.
Se även:
