Stadsplanering
Wikipedia
Stadsplanering, även benämnd stadsbyggnad, är kunskapen och intentionen att ordna och forma helheten av byggnader, gator och torg i tätbebyggelse.
[redigera] Terminologi
Det finns inom arkitekturhistorien en tendens att försumma studiet av stadsmiljöer som något mer än summan av de däri ingående byggnaderna. Detta förhållande avspeglar sig även i att det saknas en entydig terminologi kring vilken alla kan enas. Ordet stadsplanering förknippas ofta med en storskalig planering med vetenskapliga anspråk, ett slags tillämpad samhällsvetenskap. Det är denna betydelse som avses när stadsplaneringens uppkomst förläggs till tidigt 1900-tal. Med denna förståelse av begreppet hamnar studiet av stadsplanering oftast utanför konstvetenskapens fält. Stadsbyggnad är ett begrepp som tydligt anknyter till byggande, och därmed betonar sambandet mellan stadens helhet och de enskilda byggnaderna. Med formuleringen stadsbyggnadskonst (eller för den delen stadsplanekonst) betonas ett konstvetenskapligt betraktelsesätt. Betoningen på byggande riskerar å andra sidan att utesluta studiet av icke förverkligade stadsplaner. Engelskans urbanism har en fördel i sin hanterbarhet, men en stor nackdel är dess mångtydighet, i det att det används för att beteckna såväl disciplinen som dess studieobjekt, d v s konstnärligt utformade sammanhang av byggnader, gator och kvarter. Urbanistik är ett vedertaget begrepp i språk som franska och italienska, men har aldrig vunnit något större insteg i svenskan. Det har dock många fördelar: dess internationella karaktär, dess tydliga etymologi, samt det faktum att det kan beteckna studier inom humaniora likaväl som samhällsvetenskap eller juridik.
[redigera] Stadsplaneringens historia
Medveten stadsplanering förekom redan i den indiska harappakulturen för 4000 år sedan. Arkeologiska fynd har visat att städerna Harappa och Mohenjo-Daro hade spikraka huvudgator. Den västerländska stadsplaneringen brukar ledas tillbaka till det gamla Grekland. Den klassiska rutnätsplanen tillämpades första gången i den joniska staden Miletos, som hade förstörts i perserkrigen. Romarna grundade ett stort antal städer i hela medelhavsområdet. De nya städerna hade i allmänhet formen av en rektangel, orienterad efter de fyra väderstrecken. Rutnätsplanen dominerades i allmänhet av två huvudgator, en nordsydlig cardo, och en östvästlig decumanus. Under medeltiden grundades få nya städer. Minnet av den romerska stadsplaneringen förblev dock levande. Modern stadsplanering uppstod under renässansen. Avgörande för den nya tidens planering var upptäckten av centralperspektivet. Stadsplanering koncentrerade sig i fortsättningen på städernas visuella kvaliteter. En spektakulär tillämpning av perspektivet är det så kallade gåsfotsmotivet, dvs tre gator som sammanstrålar i en punkt. Det mest kända exemplet är Piazza del Popolo i Rom.
