Skänninge möte
Wikipedia
 |
Denna artikel behöver wikiformateras. |
| Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering. |
Skänninge möte 1248 hade en stor betydelse för Sveriges och Finlands införlivande i kristenheten. I tre hundra år framåt, fram till reformationen drog mötet riktlinjerna för vår relation till den katolska kyrkan. Mötet bekräftade också Bjälboättens maktövertag i riksenheten. Mötet hölls i Skänninge, endast några kilometer från sätesgården i Bjälbo.
Innehåll |
[redigera] Skänninge kyrkomötes beslut den 1 mars 1248
Ur "Handlingar rörande Skandinaviens historia. Fjortonde delen." - Stockholm 1828:
[redigera] Förord
"Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, har nu det nöjet att kunna meddela sina läsare en handling, som väl icke är okänd, men som aldrig förut synes vara avtryckt efter originalet. Det är den namnkunniga Skänninge stadga, vilken i f d Antiqvitets arkivets handlingar blivit igenfunnen, ganska väl behållen, i anseende till sin ålder, tillika med kardinal Vilhelms därvid hängande sigill."
Skänninge kyrkomötes beslut den 1 mars 1248. Det kyrkomötets beslut, som, under ledning av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabina, fattades i Skänninge den 1 mars 1248, är en av svenska kyrkans äldsta lagar(1), varigenom Roms politiska grundsatser även hos våra förfäder sattes i verkställighet. Det huvudsakliga(2) var väl bestämt 95 år förut på kyrkomötet i Linköping, men förblev en död bokstav utan kraft, så länge vederbörande endast iakttog därav så mycket, som vars och ens förbindelse till lydnad för Apostoliska stolen i förening med egen bekvämlighet kunde medgiva(3), varför också romerska sändebudet tyckte sig finna svenska kyrkoförfattningen i ett oväntat skick, det han genom denna stadga ville avhjälpa och rätta efter kyrkans allmänna föreskrifter. Har det förra mötesbeslutet fallit i sådan glömska, att det endast ur Roms handlingar kunnat återhämtas, så har det senare däremot, såsom till allmän efterrättelse strängeligen anbefallt, varken för sitt eller kommande tidevarv blivit bortglömt. Avskrifter därav ha funnits vid domkapitlen(4); och när lutherska reformationen begynte här komma i fråga, blevo dessa, jämte flera, stadgar genom trycket år 1525 i Uppsala allmänligen kungjorda, samt de samma sedermera fler gånger omtryckta(5), och åter fler gånger efter andra källor utgivna(6): också utländska samlare av huvudsakliga kyrkomötens beslut ha åt uppgifter därom ägnat ett rum i sina verk(7), av vilka man dock ej kan väntas särdeles tillfredsställelse, när därom lämnats blott en kort uppsats av den nästan beständigt utomlands vistande svenska prelaten Johannes Magni, troligen ur minnet hämtade, dunkla erinringar. Överallt råder dock en djup tystnad angående denna stadgas urskrift, och under förmodan, att en handling från en tid, då intet arkiv gavs för originalurkundernas bevarande, härtill ej mer än till flera andra allmänna påbud var att vänta annat än avskrifter, synas förutvarande utgivare icke ens forskat därefter. Bland hävdaforskare, som ägt tillträde till alla rikets gamla handlingar, har endast den outtröttelige Örnhielm anmärkt(8), det han slutligen fått se och med sina förut ur Codices efter senare tiders stavningssätt gjorda avskrifter jämföra originalpärmbrevet, utan att omnämna, var det erhållits, eller kan återfinnas. Peringskiöld åter, som utom dessa avskrifter ägde i sin vård hela Antiqvitetsarkivets förråd av medeltidens originaler, har till grund för sin uppteckning av denna stadga icke kunnat framleta annat än gamla avskrifter(9): varvid dock torde böra erinras att dessa urkunder efter Stockholms slottsbrand var förlagda under en trappa i greve Pehr Brahes hus, där de, enligt en deras senare vårdares, herr C. R. Berchs intyg, ännu år 1772 kunde anses "icke annorlunda än de icke voro till." När det för någon tid sedan lyckats till dessa dokuments uppläggning erhålla ett litet särskilt, och sedermera för bearbetandet av ett Svenskt Diplomatarium, vilket skulle i kronologisk ordning upptaga rikets gamla handlingar, hela förrådet hunnit så vida iordningsställas, att åtminstone för varje brevs utfärdande årtalet blivit antecknat, har möjligen behövliga handlingars återhämtande blivit lättat. Om denna förberedande åtgärd, som med mer än 16 000 dokument måste på inskränkt tid verkställas, icke genast kunde tillåta en närmare granskning av varje stycke, har åter framletandet av samtidiga handlingar, till avskrivning för trycket, därtill givit bättre tillfälle. Härvid har utur en, troligen mindre begagnad, f d i askar inpackad, och av andra strödda och styckade dokument under titel: Analecta, nu hoplagd samling, framtagits även närlagda fullständiga och väl bibehållna pergamentsbrev, som vid närmare betraktande befinnes vara själva urskriften till omförmälta Skänninge kyrkomötes beslut med påvlige sändebudets vidhängande, nästan alldeles oskadads, sigill. Enär mot denna alla gamla avskrifter och därav gjorda upplagor äga skiljaktigheter, vilken stundom ändra meningen, och i synnerhet den förutnämnda Uppsala-upplagan av år 1525, vilken dock borde kunna anses som officiell, är i många stycken betydligt därifrån avvikande, torde detta dokument förtjäna att i sitt rätta och ursprungliga skick ännu en gång(10) bliva allmänheten meddelad.
[redigera] Källhänvisningar
1) För katolska tiden, vad Uppsala mötesbeslut av år 1593 är för den evangelisk-lutherska. 2) Påv. Anstastas. IV:s bulla av d. 28 nov. 1153, i Svenskt Diplomatarium, del 1, sid 56, och tillägget för nämda år. (Det kan nämnas (efter Grimberg 1923, sid 271.) att "bulla var egentligen namnet på det påvliga sigillet, som var runt och tjockt, men benämningen överflyttades sedan på själva påvebrevet, vid vilket sigillet var fästat.") 3) Jämför bland flera andra, till exempel påven Innocentius III:s bulla av år 1213; Sv. Dipl. I: 176. 4) Som kan slutas av de ännu bibehållna Codices, till exempel Uppsal. sid. 127, Linköp. fol. 122, statut. episc. (sign. A. 57) s. 6, 7. 5) År 1728 av Nettelbladt i Schwed. Bibl. 2 St. s. 119-124; år 1790 i (Troils) Skrifter och Handl. till upplysn. i Sv. Kyrko- och Reform. Hist. 2 Del. s. 307-318, med upptagande av skiljaktigheterna i nedannämnda upplagor. 6) År 1721, i Act. Litt. Sv. s. 196-202; och år 1731, i Wildes Hist. Pragm. Sv. s. 389-392. 7) Labbaeus och Cossart, i S. S. Concil. Tom. XI. P. I. s. 695. Harduin, i Collect. Concil. Tom. VII. s. 423 och J. Dom. Mansi, i S. Concil. & Decret. Coll. nov. Tom. XXIII s. 767; jämför Troil a. st. 8) Bullar. T. I. s. 327. 9) Näml. ur Codd. Ups. och Linc., samt Copie-Bok. sign Q. p. 69. 10) Efter originalet tryckt även i Sv. Dipl. I: 330-333. 11) Birger Jarl, enligt 1525 års Ups. uppl. av Stadgan, samt von Dalin, Sv. R. Hist. 2 Del. s. 207; men Ulf Jarl, förmodar Lagerbring, i Sv. R. Hist. 2 Del. s. 355. Birger Jarl var dock i Skänninge den tiden och följande dagen, eller den 2 mars 1248, och, jämte ärkebiskopen och andra rikets biskopar, bevittnade en då av påvlige legaten given dom. Sv. Dipl. I Del. sid. 334.
[redigera] Det skriftliga dokumentet i sin helhet.
Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadga och förordning. Älsklige bröder i Christo! Alla, som i Sverige bygga och bo, sänder Vilhelm, med Guds misskund biskop i Sabina, Apostoliska stolens sändebud, sin hälsning i Jesu Kristi namn. Då vi, under utövningen av vårt ombudskall i Sverige och Norge, sedan i Norge konungen var krönt, och i förutnämnde rike allt, som vederborde, i andlig och världslig måtto, efter den förmåga Gud förlänt, på bästa sätt anordnat, skyndade till Sverige, funno vi detta rike nästa helt och hållet i en förunderlig och ömklig förvirring: där hade nämligen uppstått ett särdeles häftigt krig mellan konungen och några ädlingar, varav följderna var dråp, brand och skövlingar; men i andlig måtto därutinnan, att nästan alla präster var prästers söner, vilka trädde i sina fäders fotspår, gifte sig högtidligen och hade offentligen frillor, men skötte, sådant oaktat och utan särskild påvlig tillåtelse, själavården; ävensom det blivit ett bruk, vilket snarare med rätta hade kunnat kallas ett missbruk, att efter en avliden präst tillträdde hans barn, eller - i brist av sådana - hans närmaste släktingar, all lös egendom, vilken tillhörde kyrkan; varav följde, att kyrkorna städse trycktes av allt för stor fattigdom; och till skäl för allt detta anddrog prästerna, det de ingalunda kunde fördra kvinnligt umgänge och biträde: med vår Herre Jesu Krists, världsfredsstiftarens, bistånd har för den skull, efter många underhandlingar, som vi haft med de tvistande, om deras ömsesidiga påståenden, besynnerligt och märkligt nog, fullkomlig fred blivit medlad. Till slut, när efter en liten tid herr ärkebiskopen i Uppsala och hans lydbiskopar blivit inför oss sammankallade och efter flera dagars tvist och överläggningar, som även bevistades av jarlen (Not 11), av vilken det landet nästan helt och hållet styres, och i närvaro av landets lagman och många andra betydande och skickliga män, samt många präster, ha vi med nämnde ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke funnit gott att, i kraft av den oss förlänta apostoliska myndighet, stadga, som följer: att ingen om prästeståndet vidare får ta sig hustru eller allmänligen bekant ha frilla eller samboende kvinna; och om något häremot görs, ska dessa kvinnor veta sig vara i bann; dock där någon redan är frilla eller verkligen hustru, ehuru dessa gå förtappelsens väg, varda de ej inom året bannlysta, men är de ej efter årets slut skilda, vet de sig i bann, och akta sig de, som så haft dem, att ej ytterligare med bannlysta deltaga i synd, helst de då enligt kanoniska lagen fällas i samma bann, undantagna 50 åriga präster och kvinnor, som avgivit försäkran och vid vite av stora penningböter lovat biskopen allt slags återhållsamhet och att aldrig på samma gång sova i samma hus eller under samma tak, dem kan biskopen, om honom så synes gott och rådligt, fördraga; men barn av dem, som ytterligare tagit sådana hustrur eller frillor, och barn, som av sådana mödrar födas efter ett år, få, utan genom testamente, intet av vad fadern eller kyrkan ägde, och om de mottagit något, är de genom själva gärningen i bann. Men barn, redan födda, eller som inom året födas, av kvinnor, vilka fördömligtvis uppehålla sig hos präster, ålägger vi intet nytt ok, utan förklarar blott, att dessa barn och - om barn ej finnas - deras anhöriga falla i dödlig synd, begår rov och stöld, om de mottar något arv av präst eller kyrka, och, om de sådant ej återställer, kan de ingalunda med Gud försonas. Men genom testamente äger präster att överlåta till vem dem gott synes, om de vid dödsstunden äga något genom arv, skicklighet, lärdom eller erhållna gåvor för sin person, utan förhållande till kyrkan; allt annat gods åter, efter som det allt är kyrkans, må de ingalunda borttestamentera. Vidare: rättskaffens prästmän, som velat förbli utan hustrur och allmänt kända eller samboende frillor, ska med företrädesrätt till välvilja och med särdeles bevågenhet bemötas. Med ärkebiskopens och lydbiskoparnas råd och samtycke ha vi, i kraft av vår apostoliska myndighet, funnit gott ytterligare stadga, att den, som i deras och särdeles i predikarbrödernas hus begått någon våldsamhet under sken av gästning eller annan orsak, genom uppbrytning av hus och dörrar, rövande, rånande eller handåverkan å dem eller deras hjon, ska - konungens och jarlens personer undantagna - bannlysas: även biskopar, när de ankomma i visitationsärenden, anbefallas, vid oss skyldig lydnad, att ej fordra mer än den tillbörliga gengärden, eller något anbudet motta: dess tjänare marskalken och hovmästaren samt andra i hans sällskap befaller vi likaledes att under visitationstiden, själva eller genom andra, alls intet utkräva, och kräver de något utom livsmedel, som hör till gästningen, eller mottar något erbjudet, emot vad ovan stadgas, vare de i bann. Vid banns straff bjuder vi, det må hos prästerna under visitationsdagarna med biskopen inga andra gästa, än hans folk, utan att den, som gästningen håller, särskilt inbjuden vara. För Uppsala, Strängnäs, Västerås och Skara stift anordna vi alltså: där biskopen plägar åtnjuta 4 dagars visitationsgästning, gästar han tredje; där vanligen tredje, äger prästen fritt val, antingen han vill gästningen lösa med 1 1/2 mark silver, eller gästning för 20 man till häst. Löses den med 1 mark, tilläggs, i Strängnäs stift, 2 mått honung: i Västerdalarne av Västerås stift gångne efter gammal plägsed, men i Linköpings och Växjö stift indrages tredje dagens taffel; där vanligen är 2 dagars biskopsgästning, är det i prästens fria val att lösa den med 1 1/2 mark silver och 4 mått honung, eller hålla taffel för 20 man till häst. Även stadgar vi: om biskopen förrättar eller avhör mässa i en sockenkyrka på en högtidsdag, då folket enligt landets sed allmänligen offrar, delas offret så, att vad biskopen eller andra, som för hans skull ankommit, offra, tar biskopens capellan, men vad sockenmännen offra, tar sockenprästen. Händer åter, att församlingen bannlyses för något brott, för vilket biskopen tagit penningböter, gottgöres härav sockenprästen så mycket, som han under ett sådant bannlysningstillstånd förlorat - detta för rättskaffens präster: För otuktiga åter och för lösaktighet allmänt beryktade stadgas intet nytt, utan händer dem något ont, kommer, såsom skrivet är, deras blod över deras huvuden. Vi stadgar dessutom och vid oss skyldig lydnad befaller alla inom prästståndet, vilka ej ännu ha kvinna, och vilka det ha, att alldeles icke anta sig några barn, genom erkännande såsom sina, genom deras födande och underhåll hemma hos sig eller annorstädes med allmänlig vetskap, och att icke heller offentligen kalla dem sina barn, enär, enligt laga stadgar, blott den är son, som är född av lagligt äktenskap: den sådant med vett och vilja gjort veta sig vara i bann. Ävenledes stadgar och, i kraft av oss skyldig lydnad, befaller vi biskoparna att låta sina tjänare, vanligen så kallade (socknare?) fogdar, svärja på Guds H. evangelium att sin syssla redeligen och utan arga list förrätta, och ingalunda inmänga sig i rannsakningar över äktenskaps- eller andra andliga mål, emedan de är lekmän; inga klerker åter må ta sig dylik befattning, vid straff av kyrkans förbud för den häremot handlar. Även bjuder vi biskoparna och stadgar, att de erlägga vår gästningskostnad 1/3 av räntekammaren och blott 2/3 av kyrkorna, var kyrka därav tilldelat vad den förmår. Vi befaller även ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid den lydnad de oss pliktiga är, att inom ett år äga och såsom sin egendom i all sin livstid bevara den senaste i framlidne påvens Gregorius IX:s tid gjorda samling av påvliga stadgar (dekretaler), så också att densamma studera efter vad Gud förlänar nåden till. Skulle någon på året det försumma, vet sig i kyrkans förbud. Vi befaller också dessutom i kraft av oss skyldig lydnad, vid straff av bannlysning och avsättning, ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar att icke åt någon lekman lämna någon sockenkyrkans tionde. Vi befaller likaledes och medgiver ärkebiskopen och alla hans lydbiskopar, var i sitt stift, att fälls någon eller några i något av ovannämnda bann eller kyrkans förbud och vill bot göra, är det stiftets styresmans rätt att honom avlösa, när denne nämligen på förhand givit upprättelse genom återställande av vad han sig tillvällat, eller upprättat den skada han (kunnat) gjort, allt utan förbindelse eller förhoppning att det kunna återtaga. I Jesu Kristi namn befaller vi också herr ärkebiskopen i Uppsala och alla hans lydbiskopar, vid oss skyldig lydnad, att låta allt detta årligen å prästmöten flitigt läsas och förklaras. Givet i Skänninge uti Linköpings stift år efter Guds börd 1248 den 1 mars, i övervaro, med samråd och bifall, av vördiga fäder och bröder, ärkebiskopen i Uppsala och fem hans lydbiskopar samt många andra.
[redigera] Brev i "Diplomatarium Sueceanum I", som berör Vilhelm av Sabinas besök i Norge, Sverige och Danmark under andra hälften 1240-talet.
Nr 337. "Lyon 3 november 1246. Påven Innocentius IV:s öppna brev till ärkebiskopar och övrige prästerskapet, furstar, grevar, baroner och adel så i Norge som Sverige angående biskop Vilhelm av Sabinas förordnade att vara påvens fullmyndige legat i Sverige och i Norge."
Nr 338. "Lyon 3 november 1246. Påven Innocentius IV:s fullmakt för biskopen Vilhelm av Sabina, den apostoliske stolens fullmyndige legat, att sammankalla så väl prelaterne, som vissa av adeln, och i deras närvaro kröna konungen av Norge."
Nr 344. "Linköping 19 november 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev till prosten Björn i Uppsala om rättighet för honom att uppbära den skatt åtskillige personer förbundit sig att årligen erlägga."
Nr 347. "Skänninge 2 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev till priorn och predikarbröderna i Sigtuna rörande 40 dagars avlat för dem, som på jungfru Maria himmelfärdsdag och 7 dagar därefter samt på kyrkans invigningsdag besöka predikarbrödernas klosterkyrka i Sigtuna."
Nr 348. "Skänninge 5 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev rörande 40 dagars avlat för dem, som, på ovannämnda tider, kommer till Sigtuna klosterkyrka att där göra sin bön."
Nr 349. "Skänninge 5 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för predikarbröderna i Sigtuna att meddela 20 dagars avlat åt botfärdiga, som avhört deras predikningar."
Nr 350. "Skänninge 5 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev angående 40 dagars avlat för dem, som med gåvor till byggnad, böcker, kyrkoskrud eller livsmedel understödde predikarbröderna i Sigtuna."
Nr 351. "Skänninge 12 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för priorn och predikarbröderna i Sigtuna att en gång om dagen meddela de botfärdiga de botfärdiga, som avhört deras predikningar, 20 dagars avlat."
Nr 352. "Skänninge 17 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev angående fyrtio dagars avlat för dem, som med gåvor understödde predikarbröderna i Sigtuna."
Nr 353. "Skänninge 18 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelsebrev åt det av biskopen i Linköping gjorda förordnande om tionden av Slaka socken."
Nr 354. "Skänninge 20 december 1247. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas, för biskopen i Linköping, givna tillstånd att till den under arbete varande domkyrkan använda någon del av alla kyrkornas tionde i stiftet."
Nr 355. "Risaberga 1 februari 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas skyddsbrev för så väl Saba kloster som alla därunder lydande hemman och lägenheter."
Nr 356. "Skänninge 1 februari 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev angående fyrtio dagars avlat för dem, som lämnar något understöd till det nedbrända Vreta klosters återuppbyggande."
Nr 357. "Risaberga 1 (2?) februari 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas skyddsbrev för nunnorna i Risabergas kloster och allt vad dit hör och framdeles förvärvas kan."
Nr 358. "Skänninge 18 februari 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelse, på några av f d biskop Thomas i Åbo till Sigtuna kloster givna böcker."
Nr 359. "Skänninge 1 mars 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev rörande de vid mötet i Skänninge fattade beslut, nämligen att om ett års tid därefter ingen prästman mera måtte vara gift; att prästbarn sedermera ej måtte erkännas för söner eller få ärva, och att om släktingar tillägnade sig sådant arv, var det rån och stöld; att präst endast av vad han i och för sin person, utan avseende på sitt ämbete, äger, må efter behag göra testamente, men allt annat hans gods tillhör kyrkan; att ingen måtte i prästers eller predikarbröders hus under sken av gästning eller annan förevändning med våld intränga eller där avtvinga dem eller deras folk något; att biskop ägde vid sina visitationsresor uppbära endast gästning för vissa dagar, varjämte stadgas om gengärds utgörande därtill, om delning av det offer, som faller i sockenkyrkan, när biskopen är närvarande, om ersättning för kyrkoherden, när församlingen är bannlyst; vidare: att biskopslänsmän skulle med hand å bok edeligen förplikta sig att redligen och utan förargelse förrätta sin tjänst och ej inblanda sig i andliga förrättningar; att präster ej fick härtill tas; att utgifterna för påvlige legatens underhåll skulle fördelas mellan biskoparna och stiftets kyrkor; att ärkebiskopen och varje biskop skulle inom ett år äga var sitt exemplar av den sist gjorda dekretalerna, och dem sedan flitigt studera; att ej lämna kyrkans tionde åt någon lekman; allt detta vid straff av kyrkans förbud och bann för överträdelsen; med tillägg att stiftets biskop ägde avlösa botfärdiga, som genom brott mot något av ovanstående påbud blivit dömda; och slutligen befallning, att biskoparna ska årligen på prästmöten låta noga uppläsa och förklara dessa stadgar.*)"
- ) Detta mötesbeslut, en grundlag för svenska prästerskapet under medeltiden, har flera gånger blivit tryckt med mångfaldiga skiljaktigheter, efter de olika, till lagda, gamla avskrifter. Sedan själva originalet, som av förra utgivarna ej varit känt, nu igenfunnits, är det överflödigt att anföra de många olikheterna: de finnas redan samlade i (Troils) "Skrifter och handlingar till upplysn. i svenska kyrko- och reformationshistorien, del 2, (sid 307 och följande)."
Nr 360. "Skänninge 2 mars 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas dombrev emellan biskopen i Linköping å ena och Abraham Bosson å andra sidan, angående en gård i Ljungby."
Nr 361. "Näs på Visingsö (?) *) 6 mars 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas brev rörande 40 dagars avlat för dem, som med gåvor understödde cisterciensmunkarna i Nydala kloster."
- )"Efter den 2 mars avreste tydligen kardinalen från Skänninge. Den 6 mars omnämner han i ett avlatsbrev för Nydala kloster, att han befinner sig i "konungens borg". Då det icke är troligt, att härmed kan åsyftas någon byggnad i Skänninge, är det sannolikt, att han begivit sig till kungaborgen Näs på Visingsö, dit resan var synnerligen kort, för att sammanträffa med den skröplige konung "Erik läspe och halte"." Se Adolf Schück: "Skänninge stads historia. Ur Skänninges medeltidshävder.", Linköping 1929, sid 103.
Nr 362. "Visby 25 maj 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadfästelse på den av biskop Lars i Linköping gjorda anordning att allt offer, som faller på S:t Olofs altare i Åkergarn, tillkommer nunnorna uti Solberga kloster i Visby."
Nr 363. "Visby 5 juni 1248. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas tillstånd för finska prästerskapet att testamentera vad de personligen ägde."
Nr 369. "Lyon 20 januari 1249. Påven Innocentius IV:s brev till biskopen i Linköping med stadfästelse åt det utslag påvlige legaten Vilhelm fällt emellan för berörde biskop och biskopen i Växjö, angående fast egendom i Njudung och Finnveden samt inkomsten därav."
Nr 370. "Lund 27 juli 1249. Påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas öppna brev på 40 dagars avlat för dem, som med gåvor understödja bröderna i Spetelövs kloster i Lund."
Nr 399. "Perugia 29 oktober 1252. Påven Innocentius IV:s tillstånd för biskopen i Linköping att avlösa några präster, som, oaktat de för frillor blivit, enligt Skänninge stadga, avsatta och bannlysta, likväl förrättat prästtjänst."
Nr 426. "(?) 18 juni 1255. Biskop Lars I:s i Linköping befallning till prästerskapet och folket på Gotland att noga ställa sig de vid mötet i Skänninge år 1248 givna stadgar till efterrättelse."
Nr 431. "Lateran 22 januari 1256. Påven Alexander IV:s befallning till biskopen i Strängnäs, Abboten i Alvastra och dompr. i Linköping att tillse de av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabina först tillsatte 5 kaniker i Uppsala, vid tillfälle av förra ärkebiskopens bortgång, ej utan påvens tillstånd företaga ärkebiskopsval."
Nr 449. "Viterbo 26 augusti 1258. Påven Alexander IV:s brev till ärkebiskopen i Uppsala om upphävandet av Skänninge kyrkomötesstadga rörande prästernas frillor."
Nr 450. "Viterbo 4 september 1258. Påven Alexander IV:s befallning om verkställandet av påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas stadga om 5 kanonikater vid varje domkyrka."
Nr 456. "(?) 13 januari 1259. Ärkebiskop Lars I:s öppna brev till biskopen i Linköping och Växjö att låta de prästmän, som förbrutit sig mot Skänninge stadga, fara till Uppsala att där få den avlösning, som ärkebiskopen enligt påvliga bullan av den 26 augusti 1258 var berättigad att meddela, emedan, för det inträffade missväxtåret, ärkebiskopen ej kan personligen göra sina visitationer."
Nr 464. "Anagni 5 mars 1259. Påven Alexander IV:s brev till ärkebiskopen i Uppsala och dess lydbiskopar om upphävandet av Skänninge kyrkomötes stadga rörande prästerskapets frillor."
Nr 576. "Lyon 5 augusti 1274. Påven Gregorius X:s bekräftelse åt påvlige legaten, biskop Vilhelm av Sabinas förbud av våldgästning hos andliga."
Nr 837. "År 1226. (Dagsdatum och plats okänd.) Påvlige legaten, biskop Vilhelms stadfästelse på stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland."*)
- ) Samt en hänvisning till nr 832.
Nr 832. "Åren 1216-1223. (Dagsdatum och plats okänd.) Ärkebiskopen Absalons i Lund samt biskoparna Carl och Bengts i Linköping stadfästelse på gamla stadgandet om biskopsvisitationer på Gotland."
(Angående diplom-materialet kan påpekas att "de äldre avskrifterna och sammanfattningarna på svenska är tyvärr inte helt tillförlitliga".)
