Södra Stationsområdet
Wikipedia
Södra Stationsområdet är ett informellt namn (ursprungligen ett projektnamn) på ett bostadsområde på Södermalm i Stockholms innerstad.
Det utgörs av det bangårdsområde som sedan järnvägen kom till Stockholm år 1860 använts för järnvägstrafik. Då anlades här med entré mot dåvarande Södra Bantorget (nu Medborgarplatsen) Stockholms första järnvägsstation. Delar av området var tidigare sjön Fatburen. Sedan Stockholms centralstation öppnats 1871 fortsatte Stockholms södra att vara såväl person- som godsstation. Godsbangården avvecklades på 1980-talet och det bestämdes att området skulle utnyttjas för bostadsbebyggelse. En del av den nya bebyggelsen ligger över de genomgående spåren och pendeltågsstationen.
Det centrala området uppfördes 1986-1990, inflyttning skedde från 1 februari 1987. Området avgränsas av Fatbursgatan-Swedenborgsgatan-Magnus Ladulåsgatan-Rosenlundsgatan. Här byggdes cirka 3000 lägenheter.
I en bredare definition kan man inkludera alla nybyggnationer i området från mitten av 80-talet och cirka 10 år framåt. Då inkluderas i öster Bofills båge och Södertorn (som före namngivningstävlingen kallades "Haglunds Pinne" i folkmun) och västerut 90-talsområdet väster om Rosenlundsgatan ända till Ringvägen. Flera hundra lägenheter byggdes också i kvarteren norr om Fatbursgatan med centrum kring Bengt Ekehjelmsgatan och Bengt Ekehjelmstorget. Området avgränsas då huvudsakligen av Medborgarplatsen i öster, Ringvägen i väster och Magnus Ladulåsgatan i söder. Avgränsningen i norr varierar med i huvudsak kan man dra en linje utmed Fatbursgatan.
