Post-målerisk abstraktion
Wikipedia
Post-målerisk abstraktion (engelska Post-painterly abstraction) är ett konstbegrepp som först myntades av den amerikanske konstkritikern Clement Greenberg 1964.
Greenberg tog till begreppet för att göra en distinktion mellan den abstrakta expressionismen, en konstriktning under 1950-talet, och den nya inriktning som den abstrakta konsten tog under 1960-talet. Det han siktade in sig på var de kvarvarande figurativa elementen och det personliga uttrycket hos konstnärer som Jackson Pollock, Mark Rothko och Willem de Kooning. Greenberg propagerade i stället för en mer autonom och formellt oklanderlig konst byggd på en estetik befriad från all sentimentalitet.
Greenberg menade att denna konst var mer sann då den uteslutande använde sig av måleriets egna uttrycksmedel: Dukens plana yta och dess form samt färgernas egenvärde. Den post-måleriska abstraktionen använder sig bara av rena färgytor, plana tvådimensionella ytor och olika form på duken, vanligen i stor skala. Överlappningar och skönhet undviks, och renheten i uttrycket uppnås genom att uttrycksmedlen reduceras till ett absolut minimum. Dessutom existerar inte några synliga spår av penseln.
Samma verk, som förekommer inom den post-måleriska abstraktionen, kallas ibland för färgfältsmåleri (Color-field painting), trots att denna term även omfattar en tidigare generation av konstnärer som Yves Klein, Barnett Newman och Ad Reinhardt.
