Oder-Neisse-linjen

Wikipedia

Oder-Neisse-linjen är ett begrepp i den tyska efterkrigshistorien som syftar på den tyska gränsen mot Polen.

Begreppet syftar på den gränsdragning som de allierade gjorde i samband med andra världskrigets slut och som innebar en flyttning av den tyska östgränsen västerut längs floderna Oder och dess biflod Neisse. Enligt beslutet vid Potsdamkonferensen 1945 skulle den utgöra provisorisk gräns.

En komplikation vid tolkningen av beslutet var att det finns två bifloder till Oder som kallas Neisse; västmakternas förhandlare skall ha fått uppfattningen att det var den östligare (Glatzer Neiße på polska Nysa Kłodzka) av dessa båda bifloder som avsågs, medan ryssarna i själva verket avsåg och handlade i enlighet med att det skulle vara den västligare (Lausitzer Neisse, tidigare kallad Görlitzer Neisse, på tjeckiska Nisa, på polska Nysa Łuźycka).

År 1950 slöts under rysk ledning ett bilateralt fördrag mellan Polen och Östtyskland där man fastställde att linjen skulle gälla som gräns. Gränsdragningen var länge en känslig fråga i såväl Väst- som Östtyskland trots att den de facto var den nya gränsdragningen. Under 1950- och 1960-talet förde Hallstein-doktrinen med sig att frågan lades åt sidan utan att få en lösning.

År 1970 erkände slutligen Västtyskland genom Warszawafördraget officiellt gränsdragningen i samband med den nya Ostpolitik som förbundskanslern Willy Brandt drev vilket innebar avtal med Polen och DDR. I samband med den tyska återföreningen 1990 bekräftades på nytt Oder-Neisse-linjen inom ramen för 2+4-avtalen och snart därefter även i ett bilateralt avtal mellan Tyskland och Polen.