Kurganhypotesen

Wikipedia

De fyra på varandra följande kurgankulturerna (Kurgan I–IV) enligt Marija Gimbutas schema.

Kurganhypotesen är den ledande hypotesen för vilken arkeologisk kultur som utgör utvecklingsområdet för urindoeuropéerna, de hypotetiska talarna av det rekonstruerade urindoeuropeiska språket. Hypotesen presenterades 1956 av den litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas, och den tar sitt namn från kurganer, en slags gravhög som återfinns på och omkring den pontiska stäppen i dagens Ukraina och sydligaste Ryssland. Gimbutas menade att alla dessa kurganer hör till en gemensam ”kurgankultur” som existerat från cirka 5000 f.Kr. till cirka 3000 f.Kr., varefter kulturen spred sig och ”indoeuropeiserade” dels till Europa, där den gav upphov till stridsyxekulturen eller den snörkeramiska kulturen, dels till Centralasien, där satemspråken tänks ha uppstått (”satemisering”). Gimbutas identiferar fyra successiva ”kurganiserade” kulturer, kallade Kurgan I–IV, och tre spridningsvågor, kallade Våg I–III.

De indoeuropeiska kulturernas spridning efter urindoeuropéernas splittring, enligt kurganhypotesen:

Jamnakulturen eller Kurgan IV och den besläktade Majkop-kulturen innebär kurganiseringens slutstadium, en sen urindoeuropeisk kultur.	Indoeuropeisering åt väster och öster ger upphov till snörkeramiska kulturen, kentumspråkens urhem, samt Androvnokulturen, satemspråkens urhem.	Urkeltiska (urnfältkulturen), urgermanska, uritaliska, urhellenska m.fl. utvecklas i de indoeuropeiserade områdena i väster. I öster migrerar indoiranier (arier) över stora områden.	X
Den klassiska antiken.	Folkvandringstid. Baltiska och slaviska språk har skilts från varandra.	Senmedeltid. De indoeuropeiska språken sprids härefter främst genom den europeiska kollonialismen.