Kläde

Wikipedia

Kläde var (och är) en tunnare och finare kvalitet än vadmal. Båda tygerna görs av kardullgarn och valkas (behandlas med vatten och mekanisk bearbetning). Skillnaden ligger i råvarans kvalitet, vävtekniken, valkningsmetoden och graden av efterbearbetning.

För kläde används en bättre ullråvara och ett tätare väv (sannolikt redan mycket tidigt från golvvävstolar). Lera används i samband med valkningen, men det är lite oklart än hur hela beredningen gick till.

Kläde utsattes efter valkning för uppruggning, överskärning (överklippning) och pressning.

Tekniken är känd sen 700-talet från Nederländerna och spreds till Frankrike, Tyskland och England som under 1400-talet blev den internationellt största producenten av kläde.

Under medeltiden var kläde en av Europas viktigaste handelsvaror. Städerna i Flandern (nu Belgien och Holland) blev rika på kläde gjort av engelsk ull. Det fanns många noggrant reglerade kvaliteter, som baserades på:

Vävteknik
Vävtäthet
Tygets bredd
Tygets längd
Ullvikten för varp och inslag

Som exempel skulle ett 'bredkläde' (eng. broadcloth) från Flandern under 1400-talet ha följande standardmått:

Bredd 2,51 meter (2,75 yards)

Längd 29,26 meter (32 yards)

Ullvikt 16,33 kg varp och 21,77 kg inslag

Tygstycket mätte alltså 73,44 kvadratmeter och vägde 519 gram per kvadratmeter. För dem som inte väver själva - 2,5 meter är ohyggligt brett att väva! Bredden tyder på att det fordrades två vävare, vilket inte verkar osannolikt eftersom det förekom hjälpredor kring vävstolen. Rent teoretiskt kunde bredden annars uppnås genom dubbelvävning som var en känd teknik.

Från 1300-talets England uppges för ett 'kort' bredkläde:

Bredd 1,88 meter (2 'tygyards')

Längd 22,5 meter (24 'tygyards')

En medelbra kvalitet vägde mellan 480 och 576 gram per kvadratmeter. Den engelska clothyard var en tum (2,5 cm) längre än den normala.

För vävtätheten anges 18/18 eller bättre som fin (18 varp- och 18 inslagstrådar per centimeter), 10/10 eller sämre som grov. En typisk väv var tuskaft av z- och s-spunnet garn i varp respektive väft.

Naturligtvis berodde klädets kvalitet även på råmaterialet (fårras och klimatet i dess hemtrakt, ullens fiberlängd och bearbetning), trådens finhet och spinnriktning.

Tyget fick importeras till Sverige och var så dyrt att endast välbärgade personer hade råd, i synnerhet innan en inhemsk produktion startades på 1600-talet. Av Sveriges totala import vid 1500-talets mitt stod klädet för 25%.

Det var inte förrän efter 1686 års beslut att all armékonfektion skulle beställas från svenska industrier som kvaliteten förbättrades. Upphandlingsreglementet som fastlade uniformstygets kvalitet var kvar i nästan 80 år, till 1766, då importen av uniformstyg återupptogs. Sverige saknade helt enkelt passande fårraser och när dessa infördes, klippte bönderna fåren innan ullen hade växt sig tillräckligt lång. Att en stor del av ullen spanns i spinnhus (1724-1825) som ett lågstatusarbete underlättade inte kvalitetsutvecklingen.

Under 1800-talet blev industrier i Norrköping de största producenterna av kläde.