Jacob Erlandsen

Wikipedia

Jacob Erlandsen, död 18 februari 1274 på Rügen, Tyskland. Ärkebiskop i Lunds stift (1253-1274).

Jacob Erlandsen, av Skjalm Hvides ätt, var son till Andreas Sunesens systerdotter Cecilie Herlogsdatter Galen. Han studerade utomlands och blev sedan domprost i Lund. 1245 sändes han till konciliet i Lyon för att tala för kung Erik Plogpennings sak, men tog i stället parti för den fördrivne biskopen Niels Stigsen. Påven utnämnde honom till sin kaplan och 1250 till biskop i Roskilde. Som sådan stadfäste han 1254 Köpenhamns äldsta stadsrätt. 1252 valdes han till ärkebiskop i Lund, men kunde först 1254 överta denna plats, mot kungens vilja. Han hävdade kraftfullt kyrkans rätt, särskilt kyrkans självständighet och kyrkogodsens skattefrihet. Därigenom kom han snart i häftig strid med kungamakten.

1258 inte bara vägrade han att själv kröna kungens son, Erik Klipping, utan hotade även biskoparna med bannlysning, om de gjorde det. Då lät kung Kristofer I Jacobs egen bror Nils Erlandsen fängsla honom. Vid Kristofers död ett par månader senare befriades Jacob ur fångenskapen, men var fortfarande oförsonlig. Han tillsatte den förmodade kungamördaren Arnfast som biskop i Århus och förbjöd kyrklig jordfästning av de bönder, som fallit för kungens sak. Han kunde ändå inte hävda sin ställning, utan lämnade landet 1260 och hade sedan svårt att få sitt uppträdande godkänt av påven. Dennes nuntius bannlyste honom 1262, och Urban IV ålade honom 1264 att begära avsked. 1272 kom det äntligen till förlikning, varefter han kunde återvända, och stridsfrågorna skulle avgöras genom skiljedom. Under hemresan dog han på Rügen. När hans grav undersöktes fann man att han blivit skjuten med armborst.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)