Helgeandsorden

Wikipedia

Helgeandsorden, it. Ordine degli Ospedalieri di S. Spirito, munkorden för sjukvård, stiftades av Guido av Montpellier (död 1209), som mellan 1170 och 1180 i sin födelsestad grundade ett åt den helige ande invigt hospital samt ett brödraskap för sjukvård.

[redigera] Historik

1198 ägde stiftelsen 11 hospital, varav 2 i Rom. Redan då nämndes två slag av ordensmedlemmar, lekbröder och präster. I de större klostren (Helgeandskloster) fanns senare även systrar. De av stiftaren fastställda föreskrifterna är lånade från johanniterna, och hela brödraskapet kan karakteriseras såsom borgerliga johanniter. Deras hospital var ej egentliga sjukhus, utan även avsedda för fattiga, vägfarande, barnaföderskor och hittebarn; särskilt är vården om de sistnämnda karakteristisk för orden.

Längre fram under medeltiden var hospitalen i övervägande grad vårdanstalter för gamla, svaga och icke arbetsföra. 1204 upplät Innocentius III åt Guido och hans brödraskap hospitalet Santo Spirito in Sassia i Rom, som blev ordens moderkloster. Samtidigt ställdes den nya stiftelsen under påvens uppsikt, så att Innocentius kan anses som dess andre stiftare. Någon större utbredning nådde Helgeandsorden aldrig; under sin glanstid synes den ha omfattat omkr. 150 kloster. På 1300-talet delades orden i provinser under provinsialpriorer.

Alltifrån början synas ordens prästbröder ha följt Augustinus regel jämte sina särskilda statuter; Eugenius IV inskärper ånyo denna regel. Ordenstecknet var ett tolvuddat dubbelkors. I de nordiska länderna synes orden ha haft sju kloster, varav i Danmark sex (Köpenhamn, Ålborg, Fåborg, Malmö, Nakskov och Randers) och i Sverige ett, Söderköping, ursprungligen S:t Görans hospital, som 1498-1500 inträdde i Helgeandsorden, men som dock synes ha stått oberoende av provinsen Dacia.