Helena Munktell

Wikipedia

Helena Munktell svensk tonsättare, född i Grycksbo 24 november 1852, död 10 september 1919.

Helena Munktell föddes på Grycksbo herrgård som yngsta barn av nio till patron Henrik Munktell vid Grycksbro bruk. Fadern var en skicklig pianist vilket säkert bidrog till att Helena skulle få en ordentlig utbildning, vilket få kvinnor i Sverige på 1800-talet fick. Modern Augusta och fadern levde i ett disharmoniskt äktenskap och därför modern levde till stor del i Stockholm.

När fadern så dog flyttade hela familjen till Stockholm, varifrån modern skötte affärerna. Där studerade Helena Munktell sång, piano, kontrapunkt och intrumentation för Conrad Nordqvist, Johan Lindegren och Joseph Dente vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Hon fick undervisning i komposition av [[Ludvig Norman] där. Man utövade, mycket musik i stockholmska hemmet, och gav soaréer enligt tidens sed. Modern skötte som sagt affärerna från Stockholm men flyttade med familjen till Grycksbo under somrarna, där musiklivet fortsatte som under faderns dagar.

1870 begav sig Munktell med sin mor på resande fot, först till Wien för att studera sång och piano hos elitlärarna, och därefter Italien och Schweiz. Kommen till Paris 1877 beslutade hon sig för att stanna där och uppträdde som sångerska och pianist. De närmaste två åren studerade hon också för Benjamin Godard och inte minst Vincent d'Indy, de två som skulle bli Munktells största tillskyndare.

Komponerandet tog överhanden och Munktell lät tala om sig för sin skicklighet. Verken blev alltmer uppmärksammade, även om de mottogs med viss kyla i Tyskland och Sverige, där hon hade sin debutkonsert 1885. Sångerna lät tala om sig i Stockholm som innovativa "pärlor". Men det var i Frankrike som de stora lagrarna skördades. Där engagerade sig Munktells tidigare lärare d'Indy hårt för att sprida hennes verk. Violinisten George Enescu uruppförde violinsonaten op 21 i Paris och spelade den senare i Berlin. Och hennes opera I Firenze framfördes i Stockholm 1889, men fick beröm när den uppfördes i Frankrike i systern Emma Sparres ateljé. Därmed blev Helena Munktell den första svenska kvinnliga tonsättaren som skrev opera, flera år före Elfrida Andrée (som dessutom aldrig fick se sitt verk på scenen).

Munktells stil är inspirerad av fransk nyromantik, är ganska harmonisk avancerad och tycktes för sin samtid djärv. Orkesterstycket Bränningar är typiskt för denna stil. Hon illustrerar vågornas nyckfullhet med orkesterns hela palett och gör ideliga skiftningar i sättet att använda instrumenten och sätta ihop ovanliga kombinationer med dem. Orkestern lever som ett organiskt liv. Ett ständigt flöde böljar, men kan ibland plötsligt och oväntat stanna upp, som för att understryka naturelementens nyckfullhet. Harmoniskt kommer man att tänka på den sene Wagner och givetvis d'Indy och även den tidige Skrjabin, men Munktell komponerar sjävständigt - någon epigon är hon inte.

Under senare år intresserade hon sig för svensk folkton, särkilt efter sekelskiftet 1900.

Munktell invaldes i Musikaliska Akademien 1915 och var en av stiftarna till Föreningen Svenska Tonsättare 1918.

[redigera] Verk i urval:

• enaktsoperan I Firenze (uruppf 1889) text: Daniel Fallström
• Svit för stor orkester (1895)
• Bränningar op 19 (uruppf 1898), symfoniskt dikt
• Dalasvit op 22 (1910)
• Valborgsmässoeld op 24 (1910-talet), symfoniskt dikt

Sånger:

• Fjärran på enslig stig. text: Daniel Fallström
• Isjungfrun (Polardrottningen; "Där borta i bländande ljuset"). Ballad, text: Emma Sparre
• Majnattsröster ("Hör hur den kallar oss"). text: Erik Axel Karlfeldt
• Serenad ("Du strålar uppe på balkongen") text: Daniel Fallström
• Sov, sov ("Sov, sov, sov lugnt"). Egen text.
• Trollmakt ("Se ej på mig"). text: Emma Sparre

Kör:

• Gammal kaffe- o namnsdagsvisa ("Så få vi")
• Kantat till Kvinnokongressen 21 sept. 1897 ("Framåt vandra") text: H. Widmark.
• Sång till skogen ("I tårar badad stod").