Gustaf Henning Elmquist

Wikipedia

Gustaf Henning Elmquist, född 5 december 1871 i Eskilstuna, död 23 augusti 1933 i Stockholm, ämbetsman, socialpolitiker. Son till rektorn Johan Gustaf Teodor Elmquist och Hilda Elisabeth Palmgren. Gift med Brita Matilda Boberg.

Elmquist blev 1889 student i Uppsala, där han 1895 avlade filosofie licentiatexamen, och blev 1900 filosofie doktor i Lund. Han blev 1898 ledare för den officiella arbetsstatistiken i Kommerskollegium och utnämndes 1902 till förste aktuarie och chef för kollegiets då nyinrättade avdelning för arbetsstatistik. Han var sekreterare i kommittén för Sveriges deltagande i världsutställningen i Paris 1900 samt i Stockholms yrkesskolekommitté 1901-1902 och ledamot av Stockholms arbetsförmedlingskommitté 1902-1903 samt av kommittén för revidering av lagförslaget ang. medling i arbetstvister 1906. Han blev 1905 vice ordförande i styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling och 1906-1910 ledamot av Stockholms stadsfullmäktige.

Han blev 1908 byråchef i Kommerskollegium, 1912 chef (sedan 1914 generaldirektör) för den nyinrättade Socialstyrelsen, var statsråd och chef för Socialdepartementet i Louis De Geers (sedan 23 febr. 1921 Oscar von Sydows) ministär från 27 oktober 1920 till 4 oktober 1921 och var från december 1921 till september 1925 envoyé i Helsingfors. 1925 landshövding i Örebro län. Han utnämndes 27 november 1928 till överståthållare i Stockholm.

Elmquist utgav eller redigerade ett stort antal skrifter i arbets- och näringsstatistik, ang. yrkesundervisning, lärlingsväsendet, arbetsförmedling, arbetsgivar- och arbetarorganisationer, arbetskonflikter, medling i arbetstvister och sociallagstiftning i övrigt, förutom en mängd kollektiva avtal mellan arbetsgivare och arbetare o.s.v. Han var en mycket anlitad förlikningsman och skiljedomare i arbetstvister, såsom inom verkstads- och tobaksindustrien, bryggeriindustrien, byggnadsfacken i Stockholm och Malmö, vid Stockholms stads arbeten, vid de enskilda järnvägarna, transportrörelsen, spårvägstrafiken, boktryckeri- och bokbinderifacken m.fl., och sedan 1905 hade han officiellt uppdrag att vara skiljedomare mellan de enskilda järnvägsförvaltningarna och deras personal.

Under krigs- och kristiden togs Elmquists förmåga starkt i anspråk. Han var nämligen 1914-1917 ledamot av Statens livsmedelskommission och 1916-1919 ordförande i Folkhushållningskommissionen och utvecklade därvidlag en verksamhet, som vann allra högsta erkännande. Han var även ledamot av kommissionerna för Kommerskollegiums ombildning (1908-1914) och för världsutställningen i San Francisco 1915 (1913-1915), vars arbetsutskott han tillhörde, och ordförande i Arbetsrådet (1919-20).

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)