Fantasylitteraturens historia

Wikipedia

1858 kom den första bok som man kan kalla för fantasy. Det är George MacDonalds Phantastes, a Faerie Romance for Men and Women. MacDonald hade börjat sin bana som poet, men efter Phantastes höll han sig till prosan. Phantastes utspelar sig i fé-riket, dit Anod kommer för att uppleva andliga äventyr, som både innebär liv och död för honom. MacDonald kom att skriva ytterligare en fantasybok för vuxna, Lillith (1895), men det är inte för de litterära kvaliteterna som han tas upp här, utan som inspiratör för de författare som skulle komma. Man kan faktiskt spåra påverkan från MacDonalds böcker ända från 1860-talet fram till JRR Tolkiens Härskarringen på 1950-talet, en period på närmare 90 år! Förutom dessa två romaner för vuxna skrev MacDonald tre fantasyböcker för barn; At the Back of the North Wind (1870), The Princess and the Goblin (1871) och The princess and the Curdie (1882). Han skrev dessutom en hel del realistiska romaner, ofta med motiv från Skottland.

Det som skiljer MacDonalds författarskap från den litteratur med fantasyanknytning som fanns före honom är att andra författare (möjligen undantaget William Blake) arbetat med redan befintligt material i form av myter och sägner. MacDonald är den förste som närmare sig det som JRR Tolkien kallade sekundärt skapande (sub-creation), dvs. det som vi dag kallar för "high fantasy".

1850, åtta år innan MacDonald, kom något som skulle bli en lika viktig hörnsten i den moderna fantasylitteraturen. Det var tidskriften The Germ, som trots att den bara kom ut med fyra nummer ändå kom att prägla kulturlivet i England. Den gavs ut av Det prerafaelitiska brödraskapet som i första hand bestod av syskonen Gabriel och Christina Rossetti. Båda var poeter, och valde ofta, i likhet med tidigare diktare, sina motiv från myter eller det medeltida England. Ytterligare en medlem i det prerafaelitiska brödraskapet var William Morris, en man vars betydelse för modern fantasy knappast kan överskattas.

1858, samma år som MacDonald gav ut Phantastes, gav Morris ut diktsamlingen The Defence of Guinevere, and other Poems, en samling med innehåll från Arthursmyten. Men han skrev även dikter med anknytning till den klassika forntiden såväl som till medeltiden, och var, precis som Thomas Grey, fascinerad av de nordiska myterna, som han översatte till engelska. Hans diktsviter med motiv från klassik forntid och nordisk myt är; The Life and Death of Jason (1867), The Earthly Paradise (1868-70) och The Story of Sigurd the Volsung and the Fall of the Niblungs (1876).

Morris var, i likhet med William Blake, en mångsidig man som inte bara skrev, utan även utsmyckade sina böcker och gav ut dem på ett eget förlag. Hans politiska övertygelse drev honom till att skriva två socialistiska utopier; The dream of John Ball (1886-87) och News from Nowhere (1890), den första om en kommunistisk rörelse på 1300-talet, den andra om en fantasirevolution i mitten av 1900-talet. Morris visar i dessa bägge skrifter prov på att han dels hade ett gott begrepp om hur medeltiden verkligen såg ut, samt att han hade förmågan att ur fantasin skapa något nytt. Och det är dessa två egenskaper som ligger till grund för Morris fantasyproduktion. Men han började i den sanna romantiska andan och gav ut A Tale of the House of Wolfings (1888), en roman som mycket väl hade kunnat ges ut under högromantiken. Den handlar om de ädla saxarnas kamp mot invaderande romare, och den följdes av The roots of the Mountain 1889 som även den är en historisk äventyrsroman. Men 1891 började Morris ge ut litteratur som utan tvekan är att räkna som fantasy. The story of the Glittering Plain Which Has Also Been Called the Land of Living Men, or the Acre of the Undying (1891), The Wood Beyond the World (1892), Child Christopher and Goldilind the Fair (1895), The well at the World´s End (1896) och sedan, postumt, The Hollow Land, The Water of the Wonderous Isles samt The Sundering Flood, samtliga 1897, är alla böcker som inte kan räknas till "protofantasy", utan måste ses som moderna fantasyverk.

Gemensamt för samtliga av dessa verk är att de är fantasyvärldar av en ganska så komplex natur, och Morris har här uppnått det sekundära skapande som är nödvändigt för all "high fantasy". Hans mästerverk är utan tvekan The Well at the World´s End, som med över 1 000 sidor är det längsta enskilda fantasyverk som skapats före Härskarringen.

Ytterligare tre personer bör nämnas i detta sammanhang. Den första är Charles Lutwidge Dodgson, mera känd som Lewis Carroll, som bland annat skrev Alice in Wonderland (1865), en bok med fantastiska inslag, men som mer är att räkna till absurdismen än till fantasyn. Dock skrev Carroll ett versepos, The Hunting of the Snark (1876) som nog får sägas tangera fantasyn som genre.

Den andra är en fantasyförfattare, vars smala subgenre inom fantasyn försvann lika fort som den kom. Henry Rider Haggard skrev fantasifulla romaner från outforskade delar av vår planet, men i takt med att de vita fläckarna på kartan försvann, försvann även grunden för den typen av fantasy mer eller mindre. Bland de mer kända av hans verk är King Solomon´s Mines (1885) och Allan Quartermain (1887).

Den tredje är Andrew Lang, mannen med de färgade sagoböckerna. Men bortsett från att sammanställa sagor skrev han, tillsammans med Haggard, 1891 en fortsättning på Odyssén, The Worlds Desire, där Odysseus får uppleva äventyr i det antika Egypten.

Extern länk: Svensk fantasy och fantasylitteraturens historia