Färja

Wikipedia

Viking Lines M/S Mariella i trafik mellan Stockholm och Helsingfors

M/S Fredrika i Oxdjupsleden

En färja är ett fartyg i linjetrafik på en fast bestämd väg och med fast bestämda tider över en å, en sjö eller ett hav. Huvuduppgift är att transportera personer eller fordon till andra sidan. Det finns speciella färjor avsedda för bilar och även färjor avsedda för tåg. Det finns även ropaxfärja (eller kombifärja) (av ro=roll-on, köra ombord, dvs fordon; pax=passagerare) som är en benämning på färjor som kombinerar person- och lasttransport. Ofta finns färjor där vattnet utgör ett hinder för fortsatt resa och där väg och järnväg fortsätter på andra sidan. I Europa har på senare tid har ett antal av dessa försvunnit då stora broar har ersatt dessa. Exempel på försvunna färjelinjer är t ex färjelinjen mellan Limhamn och Dragör som har blivit ersatt av Öresundsbron.

Vägverket är en av världens största redare. Vägverket Färjerederiet driver 38 färjelinjer med 63 (gula) färjor i hela Sverige med plats för motorfordon.

Färjetrafiken till Gotland sköts av Destination Gotland trafiken till Ven av Ven-Trafiken och till Visingsö av Visingsötrafiken på uppdrag av Rikstrafiken.

Färjetrafiken mellan öarna i Göteborgs södra skärgård och på Göta älv i Göteborg sköts av Styrsöbolaget på uppdrag av Västtrafik.

Färjetrafiken Varberg-Grenå i Danmark upprättades den 8 maj 1960 och sköts 2006 av Stena Line med två avgångar per dag i vardera riktningen, restid cirka 4 timmar.

[redigera] Färjornas historia

Ungefär allt sedan människan kunnat frakta sig själv och sina förnödenheter per båt har det funnits vad man skulle kunna kalla färjeleder. Färjor behövdes där vadställen saknades, ofta på grund av att vattendraget var för djupt eller för stort för att kunna bemästras av ett brobygge.

Under medeltiden utgick särskilda taxor för att få färdas av en färjekarl. Taxorna varierade, men det var ofta populärare att använda sig av färjan än att behöva gå till lands om möjligheten fanns eftersom landresor var obekväma och förknippade med risker. Namn som "Pråmhuset" och "Fär-" indikerar ofta att det funnits en färjeled på platsen.

Under 1600-talet uppstod dessutom ett helt nytt kollektiv av färjedrivare. Så kallade "roddarmadamer", som kunde vara gifta eller ogifta kvinnor, drev ofta en slags sjötaxi i skärgårdarna och mellan olika öar i Stockholms stad. Det var likadant vid andra platser i världen som var delade av vattendrag, London hade ett liknande system för färjning längs med Themsen och inte minst Venedig. I Stockholm försvann den sista "roddarmadamen" först 1904.

1800-talets ökade kommunikationsbehov ledde till att antalet färjeleder över vattendragen sjönk drastiskt. Järnvägsnätets utbyggnad lät sig inte stoppas av forsar, vadställen eller stora vattendrag. Under detta århundrande hade det blivit allt säkrare att färdas till lands, och även på det vanliga vägnätet ökade antalet broar. Ny teknik i sekelskiftet 1900 som betong och stål gjorde det billigt att bygga en bro än tidigare. Dessutom slapp man behöva avlöna färjkarlar. Ansvaret för en färjeled var uppdelat på olika härader precis som med vägarna.

1944 förstatligades vägnätet, vilket inkluderade färjelederna. Då fanns 126 stycken i hela Sverige. Efterkrigstidens formidabla bilexplosion har reducerat antalet färjeleder genom bro- och tunnelbyggande och kan förväntas göra det även i framtiden. 2006 fanns det 38 färjeleder kvar i landet. Genom att bygga en bro alternativt en tunnel sjunker driftskostnaderna eftersom man slipper avlöna färjepersonal och underhålla och ibland byta ut fartygen. Det är dock inte alltid populärt att ersätta färjor med broar, den av Vägverket planerade Fårösundsbron stoppades efter våldsamma protester, liksom bron till Öckerö efter två lokala folkomröstningar.