Fäboddrift

Wikipedia

Fäbodvall och fäbodar

En fäbodvall är en under sommarhalvår använd samlingsplats för fän (betande husdjur) som fritt eller med vallning (gjeting) får beta på stället och/eller i dess omgivningar vilka sammantagna ligger på ett betydande avstånd från fänas hemgård. Fäboddriften var förr i tiden ett nödvändigt komplement till driften på hemgården, detta i och med att den senare vanligen knappt kunde sörja för den mängd hö som behövdes under vinterhalvåret. I synnerhet fjällbönder var normalt tvungna att ha flera vallar för att klara betesbehoven. Det typiska i exempelvis södra Jämtland var att en gård hade en buvall och en långbuvall, den senare belägen längre bort och för användning under den senare delen av vallsäsongen. Drivningen av fäna från hemgården till fäbodarna kallas för buføring och returen för heimbuføring. När fäna vistades på fäbodvallen sades de vara "i vall" eller i buom (dativ).

En fäbodvall delas ofta mellan flera bondgårdar från samma by, men varje bondgård har sin egen grupp av låga hus, fäbodar, i utkanten av den gemensamma betesmarken, eller avradslanden. Efter kvällsmjölkning är fäna normalt inhysta i ett sommarfähus (på jamska sômmar[feus] alternativt sommar[fjøs]) där de under nätter får vila upp sig från mygg, knott och rovdjur. Förr i tiden brukade man om insekterna var för besvärliga tända s.k. maseldar, dvs små eldar i burkar med blöt mossa på, så att det rök duktigt i fähusen.

Arbete vid fäbodar

I fäbodarna var det normalt särskilt kontrakterade (ofta unga) kvinnor (benämnda fäbodstintor, fäbodjäntor eller som i Jämtland och Härjedalen butauser (uttal butøuser) som skötte sysslorna. Detta berodde delvis på den lag som förbjöd män att ensamma vistas hos 'kräk' (getter och kor), allt på grund av de förr i tiden stora problemen med tidelag. En annan förklaring är givetvis att många av sysslorna på en fäbod är likadana som de sysslor som kvinnor vanligen hade på sina hemgårdar.

Således mjölkade fäbodtöserna kor och getter, samt ystade ost och kärnade smör. På vallen fanns i många fall även ett kokhus där man framställde tjesmus, grynost, messmör och dylikt. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. På vissa vallar fanns även härbren för förvaring av salt och kläder. Själva bodde fäbodtöserna ofta i enkla, timrade hus med spishällar.

En viktig del i arbetet på fäbodarna var alltså att omvandla det som djuren producerade till varor som kunde sparas till vintern. En vanlig syn på fäbodarna var stora grytor där mjölk kokades ihop för att omvandlades till olika mejeriprodukter enligt ovan.

Förekomster av fäbodar

Fäbodvallar var i Dalarna, Härjedalen, Jämtland och i övriga Norrland i bruk på bred basis fram till ungefär tiden för andra världskriget. Längre tillbaka fanns det dock många fäbodar även i andra delar av främst mellansverige, och dessa har givit upphov till ortnamn som innehåller ortnamnsdelen 'boda' eller 'säter' (dock inte säkert alla säternamn).

I nutid finns i huvudsak fäbodvallar i bruk i ett stråk från norra Dalarna, över Härjedalen till Jämtland (framför allt dess södra del). De flesta av dessa överlevare brukas av folk med djupa och starka fäbodtraditioner inom familjerna och hemgårdarna. Ett exempel är gården Zakris i Skålan i södra Jämtland. De som växer upp på den gården skolas på ett naturligt och självklart sätt in i den fäbodskultur som odlas på Zakrisbuan.

På senare år

På senare år har bruket av fäbodar fått en förnyad aktualitet i och med det växande intresset för osttillverkning och annat, och då inte minst i relation till vad turister efterfrågar. Det är inte för intet som Jämtland/Härjedalen räknas som ett ostrike och då mycket tack vare de grundkunskaper som har bevarats i anknytning till fäbodbruken.

Under de senaste 5-10 åren har även EU-medel kommit att innebära lättnader i de ekonomiska underlättat möjligheterna för gårdar att bruka sina fäbodar. Det är numera sålunda inte helt ovanligt med kor, tjurar, hästar, getter och fäbodtöser (ibland även män) ute på vallarna.

Specialiteter

Flera av de folkliga nordiska instrumenten hör hemma i fäbodkulturen. Näverluren är det tydligaste exemplet, men även kohorn och enkla pipor och flöjter tillhörde fäbodslivet. Sångsättet kulning, eller som det benämns i de norskspråkiga dialekterna jamska och herjeådalska, kauking (uttal køuking), utvecklades också på fäbodarna.