Erik den helige
Wikipedia
|
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
| Regeringstid | 1150-1160 | ||||
| Kröning | |||||
| Valspråk | ' | ||||
| Ätt | Erikska ätten | ||||
| Föräldrar | |||||
| Gemål(er) | Kristina, ättling till Inge d.ä. | ||||
| Barn | 1. Knut (senare kung av Sverige) 2. Filip 3. Katarina (gift med Nils Blaka) 4. Margareta (gift med Sverre, kung av Norge) |
||||
| Företrädare | Sverker d.ä. | ||||
| Efterträdare | Magnus Henriksen | ||||
| Född | ca 1120 |
||||
| Död | 18 maj 1160 |
||||
| Begravningsplats | Gamla Uppsala kyrka, flyttad till Uppsala domkyrka | ||||
Erik den helige, Erik IX Jedvardsson, S:t Erik, var enligt 1200-talskällor kung av Sverige 1150-1160, och ska också ha varit far till kung Knut Eriksson av Sverige. Erik härstammade möjligen från Västergötland. och han behärskade troligen bara delar av riket. Han var gift med Kristina, som var ättling till kung Inge den äldre. Om fadern, Jedvard eller Edvard, är ingenting känt. Erik ska ha dyrkats som helgon, men aldrig fått officiell helgonstatus,
Innehåll |
[redigera] Biografi
Eriks patronymikon Jedvardsson är endast indirekt och svagt styrkt i samtida källor genom omnämnandet av en Joar Jedvardsson i kretsen kring kungen. Denne har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödersnas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.
Enligt Nordisk familjebok, som inte alltid är särskilt tillförlitlig i historiska frågor, valdes Erik av uppsvearna i Sveariket till kung 1150[1]. Med tanke på att Eriks regeringsperiod omnämns som 1150-1160, och hans föregångare Sverker den äldre ska ha regerat fram till 1156, är det möjligt att Erik de första åren regerade som motkung till Sverker. Han kan då haft stöd i vissa områden eller grupper i det som idag utgör Sverige, samtidigt som andra fortsatt att betrakta Sverker som legitim kung. Sverker ska ha varit kung av Östergötland (och Sveariket), och enligt Nordisk familjebok ska åtminstone Östergötland just haft andra kungar samtidigt med Erik[1]. Efter Sverkers död 1156 ska Erik ha erkänts som kung i de flesta områdena. [2]
Enligt legenden ska Erik ha gjort mycket för att sprida kristendomen i riket, och 1157 ska han ha anordnat ett korståg till Finland (första korståget till Finland), och där lämnat kvar den engelske uppsalabiskopen Henrik som missionär.[1][2]
Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. En mängd mirakelberättelser, nedtecknade i slutet av 1200-talet, finns bevarade.
[redigera] Erik den heliges död
Erik den helige dog den 18 maj 1160. S:t Erikslegenden från slutet av 1200-talet berättar:
"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."
Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."
Enligt legenden rann en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och den är markerad med en stor gjutjärnspump. Medeltidens Sankt Eriks källa tycks dock ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. Avrättningen skedde på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell.
Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.
[redigera] Äktenskap och barn
Erik var gift med Kristina, ättling till kung Inge den äldre.
[redigera] Barn:
- Knut, kung av Sverige 1167-1196.
- Filip.
- Katarina gift med Nils Blaka.
- Margareta gift med Sverre Sigurdsson av Norge.
[redigera] Kuriosa
- Sankt Eriks ansikte utgör Stockholm stads vapen.
- Han ses även i Stockholms Patentbyrås logotyp, där han dock till alla uppfinningars ära betraktas som "Sankt Idérik".
- I juni 2002 blev Sankt Erik utsedd till månadens stockholmare.
- Ätten Jägerhorn af Spurila har en fantasifull släktsägen enligt vilken ättens stamfader var Erik den heliges vapendragare.
[redigera] Källor
Referenser:
- ^ [a b c] Nordisk familjebok (Uggleupplagan), 7. Egyptologi - Feinschmecker, s. 779-780.
- ^ [a b] Artikel i engelska wikipedia: Erik IX of Sweden, från 18 november 2006
[redigera] Se även
| Företrädare: Sverker d.ä. |
Svenska regenter 1150-1160 (parallellt med Sverker till 1156) |
Efterträdare: Magnus Henriksen |
