El Raval
Wikipedia
El Raval Förstaden är en gammal stadsdel i centrala Barcelona inte långt från den berömda gågatan La Rambla. Den kännetecknas av slitna charmiga hus, smala gränder, många små affärer, ett internationellt kulturliv och att stadsdelen, i alla fall tidigare, var välkänd för att det var ett tillhåll för kriminella och prostituerade. Numera är hela stadsdelen i förändring, gamla hus rivs eller renoveras samt en ny fin gågata, La Rambla del Raval har anlagts.
[redigera] Historia
El Raval fick sin utformning redan under 1300-talet. Barcelona var vid den tiden centrum i det imperium de Aragoniska kungarna försökte skapa genom att konstant utvidga territoriet med nya landvinningar runt om i medelhavet. Pere III som regerade mellan 1336-1387 ville säkra stadens livsmedelstillgång i händelse av belägring. Han lät därför bygga en yttre ringmur runt ett jordbruksområde vilket kom att bli ett mycket stort och dyrt företag som pågick under hela hans regeringstid.
Under 1700-talet ökade Barcelonas befolkning mycket kraftigt, invånarantalet nästan fyrdubblades under en hundraårsperiod. Staden som omslöts av Filip V befästningsverk muralles hade ingen annanstans att ta vägen än att bygga på höjden. 1772 var 13% av byggnaderna fyra våningar eller mer. På 1790-talet var siffran 72%. För att lätta på trycket beslöts att man skulle riva den den del av stadsmuren som avskärmade staden från Raval. En ny boulevard (Las Ramblas) byggdes längsmed murens sträckning. Efter att muren rivits påbörjades bebyggandet av Raval som dittils bara hyst stadens sjukhus samt några få församlingar. Det gick till en början långsamt men formligen exploderade under 1800-talet i och med den industriella revolutionen.
Redan 1846 genomdrevs en ny lag som förbjöd all nyetablering av industri innanför stadsmurarna. Situationen var dock redan katastrofal för dem som bodde i Raval, på 1850-talet räknade Ildefons Cerdá ut att Barcelonas befolkningstäthet uppgick till 850 personer per hektar, dubbelt så högt som i Paris men allra värst var det i Raval där bostäder och fabriker i många fall delade samma byggnad. Till Raval förlades all industriell verksamhet som ansågs för smutsig och farlig för människorna som bodde i de mer välbärgade områdena. Situationen för arbetarna förbättrades aldrig under 1800-talet, en vanlig arbetares förväntade livslängd var 50 år men många dog innan de fyllt 20.
På hösten 1893 skedde ett spektakulärt terrorist attentaten i Barcelona på teatern Liceu i Raval. Anarkisten Santiago Salvador köpte en billig biljett på översta raden till femtimmarsoperan Wilhem Tell. I andra akten när Tell och hans två vänner svär att befria sitt land från det utländska oket ställde sig Salvador upp och tog fram två bomber under sin rock. Den första bomben kastade han ner på rad fjorton där den åstakom ett blodbad, tjugotvå människor dödas och trettio skadas. Den andra bomben landade på liket efter en omfångsrik överklassdam vilket dämpade stöten, bomben detonerade aldrig men Salvador lyckades fly. Fem anarkister som helt saknade koppling till Salvador aresterades och dömdes till döden. Något senare infångades Salvador som dömdes och avrättades.
