Ekokardiografi
Wikipedia
Ekokardiografi är en ultraljudsbaserad, sonografisk undersökningsteknik som skapar ett ekokardiogram vilket beskriver hjärtat. Tekniken kan avbilda hjärtat i form av bilder och bildsekvenser. I kombination med dopplerteknik kan även blodfödet i hjärtat visualiseras, vanligtvis i form av färgkodning av flödeshastigheten. De senaste ekokardiografi-utrustningarna kan även skapa en simulerad tredimensionell realtidsvisning.
Det vanligaste ekokardiogrammet är ett transthorakalt ekokardiogram, förkortat TTE. En ekokardiografisk upptagare, kallad prob (från engelskans probe), placeras på bröstkorgen på patienten från vilken ultraljudsbilderna registreras. Metoden ger en precis, icke-invasiv och snabb bedömning av hjärtats funktion. En hjärtspecialist kan med denna metod bland annat snabbt bedöma hjärtklaffar, hjärtrummens dimensioner och graden av hjärtmuskelns sammandragningar. TTE är en vanlig diagnostikmetod som kontinuerligt utvecklas.
En annan metod inom ekokardiografi är transesofagal ekokardiografi, förkortat TEE, vilken innebär att en speciellt anpassad prob införs i patientens matstrupe där bilder av hjärtat registreras. Fördelarna med denna teknik jämfört med TTE är tydligare bildåtergivning eftersom proben är närmare hjärtat. Vissa strukturer i hjärtat blir bättre avbildade med TEE, bland annat aorta, lungartärer, hjärtklaffar, samt vänster och höger hjärtförmak. Jämfört med TTE som enkelt kan utföras utan smärta för patienten så kräver TEE vanligtvis en lätt bedövning och ett lokalt smärtstillande glidmedel för matstrupen. Till skillnad från transthorakal ekokardiografi betecknas TEE som en invasiv metod.
Ekokardiografi utförs vanligtvis av kardiologer, hjärtfysiologiska specialistläkare och fysiologanalytiker.
