Dravidfolk

Wikipedia

Dravider eller dravidfolk, olika folk i Indien, härstammande från det som anses vara den urbefolkning, som undanträngdes av indoarierna vid deras invasion av den indiska halvön 1.500 f.Kr.-1.000 f.Kr.. Draviderna talar dravidiska språk, till skillnad från de indoariska folken i Indien, vilka talar indoeuropeiska språk.

[redigera] Historiskt

Dravida är ett sanskritiskt, redan i Manus lagbok förekommande namn på ett icke indoeuropeiskt folkslag, under det koloniala tidevarvet kallat tamilfolket i södra Deccan, i Indien. Härledningen och betydelsen av dravida är obekant. Tamil, urspr. tamirt mindre riktigt tamul, är en på kända dravidiska ljudlagar beroende ombildning av ordet dravida. I sanskritlitteraturen förekommer likväl det sistnämnda som ett gemensamt namn på alla med tamilerna besläktade folk.

Dessa folk utgör nu omkr. 9/10 av Deccans inhemska befolkning, även om det ej är avgjort huruvida de är denna halvös ursprungliga invånare. Säkert är, att de, jämte de ännu existerande bhotabhotastammarna på östra Himalayas södra sluttningar och munda- eller kolfolken på bägge sidor om Vindhyabergen, var bofasta i Indien, förrän de indoariska (sanskritiska) folken invandrade från nordväst. Det finnes många skäl för det antagandet att draviderna förr var till största delen bosatta i norra Indien och därifrån blev av indoarierna undanträngda åt söder.

Redan före indoariernas inträngande ägde draviderna en viss högre kultur, och de var därför även i långt högre grad än övriga gamla folkgrupper på den indiska halvön mottagliga för indoariernas nya idéer. Deras gamla religion bestod då huvudsakligen av demondyrkan. En sådan dyrkan, till största delen identisk med shamanismen i norra Centralasien, kvarlever möjligen ännu hos de mer ociviliserade dravidiska folken.

Ankomsten av de första brahmanska kolonierna i södra Deccan kan sannolikt sättas till 100-talet f.Kr. eller 200-talet f.Kr., och från denna tid fortgick dravidernas omvändelse till den brahmanska religionen och det brahmanska statsskicket, så att de bildade dravidiska folken redan för ett årtusende tillbaka var lika ivriga hinduer (i detta ords religiösa mening) som de indoariska folken i Hindustan och Bengalen. Genom invasioner av araber och mongoler finns även många muslimer i Deccan-omårdet.

Den tidigaste dravidiska litteraturen finnes i tamil och telugu samt sträcker sig i det förra upp till 900-talet, i det senare till 1100-talet e.Kr., och märkligt är, att den klassiska litteraturen på tamilspråket - det rikaste och mest utvecklade bland dessa tungomål - är långt mera fri från sanskritord än senare tidens skriftspråk, även om den religiösa litteraturen alltid hämtat största delen av sitt ordförråd från brahmanernas heliga språk.

I fysiskt hänseende finnas inga bestämda och säkra kännetecken som skiljer draviderna från indoarierna. De som mest liknar de indoariska nordindierna är tudamännen, vilka äger sina från den övriga världen skilda och länge okända boplatser i sydvästra Deccan, på Nilgiribergets högslätter. Utseendemässigt skiljer sig övriga dravider från nordindierna genom att vara lite kortare och mörkare. Går man efter utseendet verkar draviderna vara besläktade med Sri Lankas urinnevånare, singaleserna, och de ovannämnda kolfolken. Veddafolket, som är ett gammalt ursprungsfolk på Sri Lanka, räknas också i vissa sammanhang som dravidfolk.