Count Basie
Wikipedia
William "Count" Basie, född 21 augusti 1904, död 26 april 1984, amerikansk jazzmusiker, pianist och orkesterledare.
Basie kom från anspråkslösa förhållanden men lärde sig ändå spela piano i unga år. Som tidiga förebilder för sin högst sparsmakade pianostil har han själv nämnt Earl "Fatha" Hines och Thomas "Fats" Waller. I tjuguoårsåldern hade han diverse påhugg som stumfilmspianist, vaudevillemusiker och ackompanjatör åt olika bluessångare. 1928 städslades han som pianist i Walter Page's Blue Devils, ett band med förankring i Kansas City. Där fick han året därpå engagemang i Bennie Moten's orkester och vid Motens död 1935 övertog Basie orkestern.
Det är inte för mycket sagt att Basie och hans orkester skapade en ny stil inom storbandsjazzen, som fram till dess hade präglats av Fletcher Hendersons och Duke Ellingtons raffinerade arrangemang. Även Basie kunde använda sig av en intrikat uppbyggnad, men den musik hans orkester spelade grundade sig gärna på enkla tonslingor, s.k. riff, som framfördes med pregnans och underbyggda av starka rytmiska element. Oftast interfolierades de också av Basies eget spänningsskapande, minimalistiska pianospel. Inget storband svängde hårdare än Count Basies.
Med ett kort uppehåll 1950-1952 existerade orkestern fram till slutet av 1970-talet, då Basies tilltagande ohälsa omöjliggjorde vidare turnéer. Många enastående och betydelsefulla jazzmusiker bidrog genom åren till orkesterns höga klass. Man kan nämna trumpetarna Buck Clayton, Harry Edison och Thad Jones, tenorsaxofonisterna Lester Young, Hershel Evans, Frank Wess, Frank Foster och Eddie "Lockjaw" Davis, gitarristen Freddie Green och trumslagaren Jo Jones. Basies musik var starkt bluespräglad och under årens lopp sjöng sångare som Helen Humes, Jimmy Rushing och Joe Williams med hans band.
