Borgå stift
Wikipedia
Borgå stift är ett av de nio stift som finns inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det är ett delvis icke-territoriellt stift och alla de församlingar som är svenskspråkiga eller som är tvåspråkiga och har en svensk majoritet hör till stiftet. Därtill hör den landsomfattande Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland också till Borgå stift. Borgå stift utgörs av sammanlagt 75 församlingar
Innehåll |
[redigera] Stiftet
Det sammanlagda antalet medlemmar i stiftets församlingar uppgår till 263 061 (31.12.2005), medan antalet präster är totalt cirka 230. I fråga om storleken är församlingarna i Borgå stift i genomsnitt mycket mindre än i de övriga stiften och Borgå är klart det minsta av alla stift. Stiftet använder sin egen psalmbok, vilken även används vid andra församlingars svenskspråkiga gudstjänster i Finlands övriga stift.
[redigera] Prosterier
Ett stift är ett kyrkligt förvaltningsområde som leds av biskopen och domkapitlet. Ett stift är indelat i prosterier som består av 3–13 församlingar, samt av kyrkliga samfälligheter. Domkapitlet sköter verksamheten och förvaltningen i stiftet. Vid sidan av domkapitlet verkar stiftsfullmäktige som ett andra förvaltningsorgan för stiftet
Borgå stift är indelat i nio prosterier: Domprosteriet, Helsingfors prosteri, Mellersta Nylands prosteri, Raseborgs prosteri, Åbolands prosteri, Ålands prosteri, Närpes prosteri, Korsholms prosteri och Pedersöre prosteri.
[redigera] Biskop
Biskop i Borgå stift är teol.dr. Erik Vikström (f. 1941) som blir emeritus 2006 och efterträds av Gustav Björkstrand (f. 1941). På grund av att domkyrkan i Borgå repareras efter en brand kommer Gustav Björkstrand att biskopsvigas i den medeltida grannkyrkan i Pernå första söndagen i advent 2006.
[redigera] Det finlandssvenska Borgå stifts biskopar
| Max von Bondsdorff | 1923-1954 |
| Georg Olof Rosenqvist | 1954-1961 |
| Karl-Erik Forssell | 1961-1970 |
| John Vikström | 1970-1982 |
| Erik Vikström | 1983-2006 |
| Gustav Björkstrand | 2006- |
[redigera] Historia
Mer än något annat stift i Norden har Borgå stift utstått växlande öden. Intill 1554 hörde hela Finland till Åbo stift. Nämnda år organiserades ett nytt stift, med styrelse i Viborg. Stiftet räknade vid denna tid 33 församlingar, av vilka de fem äldsta veterligen uppstod under 1200-talet; tre torde ha bildats på 1300-talet och 15 på 1400-talet. Den förste biskopen i Viborg var Paul Juusten, som 1563 flyttade till Åbo.
Åren 1564-68 och 1578-1618 hade Finland åter en enda biskop, men när Viborgs stift ökats med den i Stolbovafreden 1617 vunna delen av Karelen, erhöll det 1618 ånyo särskilda styresmän. Den förste blef Olaus Erici Elimæus. Även Ingermanland lydde 1618-41 under biskopen i Viborg. Under 1600-talet mer än fördubblades antalet församlingar i stiftet, dels genom en lämpligare reglering och dels genom nya lutherska församlingars upprättande i Keksholms län. I dessa förhållanden medförde den "stora ofreden" betydande rubbningar. Sedan Viborg 1710 blivit erövrat av Ryssland och domkapitlet blivit upplöst, inrättades visserligen extra ordinarie konsistorier i Borgå och S:t Michel, över vilka inseendet 1712 uppdrogs åt biskopen i Åbo; men redan 1713 måste såväl biskop som flertalet av konsistoriales för den annalkande fienden söka trygghet i Stockholm, där några sessioner hölls, tills kriget avbröt alla förbindelser mellan Sverige och Finland. Den ryska styrelsen upprättade sedermera ett interimskonsistorium i Åbo (1717) och en konsistorialrätt i Borgå (1718), vilka bägge bestod av finska andliga. De gamla förhållandena inträdde dock åter efter den 1721 slutna freden.
År 1721 erhöll det hårt prövade östra stiftet en kraftfull herde i Johannes Gezelius. De första domkapitelssessionerna hölls på Särkilaks i Pernå, emedan Viborg stannat i ryssarnas händer; men 1723 biföll regeringen prästerskapets anhållan att biskopssätet måtte förläggas till Borgå, där samtidigt ett högre läroverk upprättades. Snart medförde dock 1741-43 års krig nya rubbningar för det knappt stadgade andliga arbetet. Domkapitlet upplöstes åter, och fienden organiserade en för bägge stiften gemensam styrelse, som lydde under den ryske generalguvernören. Freden i Åbo 1743 återställde det gamla tillståndet, utom däri att flera församlingar åter rycktes från Borgå stift. Biskop Daniel Juslenius föreslog en ny kyrklig delning, i syfte att åt stiftsstyrelsen vinna en mer tryggad plats i Österbotten; men på grund av kostnaderna och andra hinder blev förslaget inte utfört. Upphovsmannen själv sökte och vann en säkrare vistelseort i Sverige. En och annan prästman följde exemplet.
De lutherska församlingarna i ryska Finland åtnjöto 1721-1809 självstyrelse och över huvud även alla andra rättigheter, som tillkom dem efter gammal svensk kyrkorätt. Konsistorier fanns i Viborg och Fredrikshamn, vilka lydde först under den grekisk-ortodoxa s.k. heliga synoden, men sedermera länge under ett s.k. justitiekollegium.
Då hela Finland efter Sveriges nederlag i finska kriget 1808-1809 kommit under den ryske kejsarens spira, införlivades 1811 landets sydöstra del med storfurstendömet, och samma år lades hela Viborgs stifts gamla område under biskopen i Borgå. Den omfattning, som Borgå stift därigenom fick, behöll det intill 1851, då, enligt manifestet av 6 mars 1850, en ny kyrklig fördelning infördes och Kuopio län (norra Karelen) skildes därifrån. Genom en ny reglering av landets samtliga stift, vilken reglering 1897 trädde i kraft, varvid en fjärde stiftsstyrelse, främst för sydöstra Finland, inrättades i Nyslott, ändrades församlingarnas fördelning stiftsvis betydligt. Området för Borgå stift blev härigenom inte obetydligt minskat, fasrän detsamma å sin sida mottog särskilda nya församlingar från Åbo ärkestift.
I augusti 1918 kom någon på tanken om ett svenskspråkigt stift i Finland. Den finska riksdagen förkastade förslaget flera gånger innan man år 1922 med knapp majoritet beslutade att man skulle sätta undan pengar i 1923 års statsbudget för "inrättandet av ett huvudsakligen svenskt stift". Vid stiftsregleringen den 1 december 1923 avskildes de församlingar, där befolkningen var övervägande svensk, till ett nytt stift, benämnt Borgå stift, medan den återstående delen af stiftet, utökat med Heinola kontrakt, erhöll benämningen Tammerfors stift och biskopssätet i detta flyttades till Tammerfors. Genom beslut i Finlands riksdag inrättades det "nya" Borgå stift. Till det fördes alla församlingar i Finland med svenskspråkig majoritet. Stiftet blev därigenom geografiskt splittrat. Det omfattar det finlandssvenska kustområdet från Lovisa i öster till Hangö och Bromarv i väster, Åbolands svenska skärgård, landskapet Åland och de österbottniska kustförsamlingarna, från Sideby i söder till Gamlakarleby i norr. Dessutom hör till Borgå stift de svenskspråkiga församlingarna i orter med finsk majoritet.
Det nya ("svenska") Borgå stift omfattade 15 087 km² med 82 pastorat (17 stads- och 70 landsförsamlingar). Den svenska bosättningens geografiska fördelning vållade, att stiftet inte utgjorde ett sammanhängande område. Då de flesta församlingarna var territoriella, hörde till stiftet betydande finska minoriteter, medan å andra sidan ett avsevärt antal svenskar hörde till de finska stiften.
[redigera] Se även
- Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland
- Icke-territoriella församlingar
- Lista över biskopar i Borgå stift
- Herdaminne
