Bodens fästning

Wikipedia

Rödbergsfortet

Bodens fästning var en befästningslinje i och runt Boden i Norrbotten. Den har fungerat som en strategisk försvarsställning under nästan hela 1900-talet som skydd från öster, dels mot invasion från Finska fastlandet, dels från anfall via sjöss, över Östersjön.

Fästningen består av fem fort och tre mellanliggande mindre fortifikationer, så kallade fästen, samt enskilda artilleribatterier. Dessa är placerade i en ring i bergen runt Boden.

Förutom de utförda befästningsarbetena fanns det krigsrustningsplaner för andra typer av fältarbeten som skulle utföras i händelse av mobilisering eller skärpt beredskap. För att förstärka och understödja fästningen fanns det även rörliga fästningstrupper som kunde sättas in där behov uppstod.

[redigera] Historia

Redan 1824 föreslog överste G.A. Peyron att man skulle preparera Luleå position till ett kraftigt, ja kanske oöfvervinnerligt försvar (Nordisk Familjebok). Först 1887 återupptogs ideerna och då var det chefen för generalstaben som betonade vikten av ett operations-, förråds- och spärrfästning likaså behovet att betrygga Boden stad. Framdragningen av den norra stambanan samt den roll Boden fick som järnvägsknutpunkt, ledde till att insikten av behovet förverkligades. "Föreningen för (befrämjandet av) Norrlands fasta försvar" bidrog med 36 132 kr för markinköpet av Bodens fästning. 1897-års riksdag begärde anslag för byggandet.

[redigera] Byggnationen

Forten började byggas 1901, och 1909 var Gammelängsfortet fullständigt färdigbyggt med kringutrustning. År 1907 började kasernområden inne i staden att uppföras.

Det dyraste arbetena var markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten måste jämnas till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor.

Även om stormgravarna representerade de största bortsprängda volymerna var det inte dessa som tog lägst tid, eftersom man där kunde spränga med dynamit och i pallar. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängningen av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar, eftersom man använde svartkrut för att inte skada berget.

All borrning av spränghål skedde för hand. Transport av bortsprängd sten skedde dels för hand med skottkärra och dels med hästdragna vagnar på rälsbana.

Tyngre transporter skedde vintertid när tjälen gått ner i marken. Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta delarna vägde 25 ton och drogs på slädar av 16–30 parkopplade hästar, beroende på före och lutning.

De dyraste enskilda delarna var givetvis artilleribestyckningen och dess pansartorn. De beställdes antingen från Bofors i Sverige eller från St.Charmond i Frankrike.

[redigera] Forten

Alla fem forten var utförda på samma sätt, enligt de erfarenheter man skaffat sig under uppförandet av Vabergets fästning. De var utsprängda ur urberget på ett kullrigt berg. På toppen av berget sprängdes en 10 till 12 meter bred stormgrav som omgav fortet.

Graven var ungefär 100 till 200 meter i fyrkant och skulle ha ett djup av minst 6 meter, oftast blev den dock djupare. För att arbetet på fortet skulle kunna utföras sprängdes även en smalare infartsgrav från bergets utsida in till stormgraven.

Från stormgraven drev man sedan tunlar in till fortets kärna där man sprängde ut bergrum för manskap, maskiner, ammunition, förnödenheter mm.

Fortets topp kallas hjässan och därifrån sprängde man brunnar för att placera pjäsernas pansartorn i. Pjäsbrunnarna förbands sedan med resten av fortet via trappor och ammunitionshissar. På forthjässan fanns även observationsposter, ställningar för strålkastare och löpgravar för att fortets infanteribesättning skulle kunna försvara detsamma.

Besättningen i varje fort utgjordes av 230 till 280 artillerister och 230 infanterister.

Fortens huvudbeväpning bestod av fyra haubitser, av kaliber 12 eller 15 cm, placerade i pansartorn, samt fyra 8,4 cm kanoner i pansartorn.

Dessutom fanns fyra till åtta 57 mm kaponjärkanoner för närförsvar av fortet. Dessa var antingen placerade i kontereskarpgallerier i stormgravens ytterväggar, för att kunna bestryka gravens botten med eld, eller i eskarpgallerier i anslutning till infartsgraven för att hindra fienden från att ta sig in i stormgraven den vägen.

Forten räknades som självförsörjande enheter med eget vatten, elkraft, sjukvård, verkstadsresurser, telefoni, m.m.

[redigera] Fästena

I fästena placerades pjäserna inte i pansartorn utan i vallavetage bakom bröstvärn av sten eller betong. Både pjäser och manskap kunde dock dras in i bergrum för att erhålla skydd mot artillerield. I Svedjebergsfästet stod dock pjäserna i bergrum med skjutgluggar.

[redigera] Batterierna

I de fria batterierna placerades pjäserna antingen bakom en öppen vall eller i kasematt. Ofta fanns det bergrum för förläggning av manskapet.

[redigera] Strategisk betydelse

Under världskrigen lär den fungerat som spärr för transportsträckan Narvik–Boden–Haparanda–Torneå–Petersburg.

Det har gjorts gällande att den avskräckande effekten hos Bodens fästning gjorde att Tyskland inte hade tillräckliga resurser att avvara för ett eljest attraktivt företag att med våld skaffa sig tillgång till de lappländska järnmalmsfälten. Den allierade sidan lär ha gjort liknande överväganden.

Efter andra världskriget fanns planer på att lägga ner forten, men deras goda skydd mot kärnvapen gjorde att fästningen fick finnas kvar.

Fram till slutet av 1960-talet förvarades en del av Sveriges guldreserver i forten.

År 1979 dömdes spionen Stig Bergling till livstids fängelse för att bland annat avslöjat bergrummens position, varvid stora belopp fick läggas ut för att ändra försvarsplaner och göra ombyggnationer.

Den 31 december 1997 avlossades de sista skotten från Rödbergsfortet, innan fästningen öppnades för allmänheten. Numera är Rödbergsfortet en av Bodens turistattraktioner med bland annat guidade visningar.