Aniara (epos)

Wikipedia

Aniara, en revy om människan i tid och rum, epos av Harry Martinson bestående av 103 längre och kortare dikter. Aniara är troligen ett starkt skäl till att Martinson 1974 fick nobelpriset i litteratur (delat med Eyvind Johnson).

Aniara publicerades 1956. Boken kan sägas vara färgad av författarens intresse för naturvetenskap men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Martinson excellerar i suggestiva språkliga nybildningar som knyter an till vetenskap och teknik samtidigt som de bär en säregen poetisk laddning.

Historien utspelar sig ombord på goldondern Aniara, en enorm rymdfärja som vid varje resa rutinmässigt transporterar 8000 emigranter från jorden till Mars, eftersom jorden (Doris) är skadad av miljöförstöring och krig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet. Resten av berättelsen beskriver hur besättning och passagerare hanterar situationen när det går upp för dem att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är ett liv ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet jämför rymdskeppet med en liten blåsa i Guds andes glas. Den stora hastigheten hos ett rymdskepp i mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående när skeppet tänkes betraktat från en tillräckligt distanserad utsiktspunkt i en oändlig rum-tid.

Det skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, ett slags allvetande dator som uppfångar fragment av tankar i världsrymden och visar dem som bilder, vilket tjänar som underhållning för dem ombord. Chefone, rymdskeppets befälhavare, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas av mimans skötare, mimaroben, och med tiden allt fler av de ombordvarande.

Berättare är mimaroben. Det mesta handlar om livet ombord på skeppet, men många dikter ägnas åt att berätta enskilda människors minnen, kärlekshistorier, naturskildringar från jorden m.m. En del är skrivet på rim, annat på andra traditionella versmått, åter annat berättas kort och koncist, som i ett telegram. Det finns även ett par nonsensverser på Dorisburgerslang.

Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda sin enorma kunskap och intelligens till att göra det onda eller åtminstone det som är skadligt för vår miljö och oss själva. I överensstämmelse med undertiteln brukar berättelsen anses skildra människans sökande efter mening i livet på färden mot den oundvikliga döden.

Martinsons versepos ligger till grund för Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera Aniara.