Albanien under antiken

Wikipedia

Denna artikel behandlar Albaniens historia under antiken.

Perioden av romerskt herravälde mellan andra och fjärde seklet e.Kr. markerade inledningen på en större differentiering av processerna i norr och söder, som kom att pågå genom det albanska folkets hela historiska utveckling. Befolkningen i den mer underutvecklade norra delen gav efter för assimilationen och gick miste om sitt språk. I motsats till detta kunde illyrierna i söder, tack vare sin högre utveckling och etnisk-kulturella åtskillnad, behålla sin identitet även under det Romerska rikets styre och dess starka civilisatoriska tryck.

En del av befolkningen, som levde i det inre höglandet och vars majoritet var organiserad i boskapsuppfödar- eller bysamhällen, bevarade under lång tid sina stamkaraktäristika och var endast nominellt romerska undersåtar. För att underkuva dem införde Rom speciella lagar. Till sin legala status var dessa stammar fria folk, men i den sociala hierarkin befann de sig mellan de romare som erhöll medborgerliga rättigheter och slavarnas massor, vilka inte ägde några som helst rättigheter.

Under loppet av ett sekel regerade sju illyriskfödda kejsare efter varandra. En av dem, kejsar Diocletianus, genomförde en administrativ reform instiftande en uppdelning av imperiet i prefekturer, stift och provinser. I enlighet med denna omorganisering delades det albanska området in i tre provinser: Praevalitana (med Shkodër som administrativt centrum), Epirus Nova (Dyrrachium (Durrës)), och Epirus Vetus (Nikopolis). De senare två var del av det makedonska stiftet. Stiften Dacia och Macedonia var integrerade delar av prefekturen Illyricum, vilken omfattade hela Balkanhalvön.

På 600-talet kom halvön att översvämmas av avarer och slaver med siktet ställt på den kejserliga huvudstaden Konstantinopel. Under loppet av nära två sekler befann sig sydöstra Europa utanför räckvidden för Bysans styrande hand. När år 800 Bysans motoffensiv väl inleddes hade slaverna intagit en stabil position på Balkan.

Det bulgariska kungadömet sökte under sin storhetstid på 900- och 1000-talen expandera åt sydväst, vilket ledde till att en konflikt gällande herraväldet över inte endast Makedonien utan även över Albanien uppstod mellan Bulgarien och Bysans. Denna stridighet resulterade i att Albanien under en jämförelsevis lång period, mellan 851 och 1018, kom att befinna sig under Bulgariskt styre.

Under mitten av 1000-talet skedde splittringen mellan den östliga ortodoxa kyrkan och den katolska. När dessas inflytelsesfärer väl fixerats, hamnade gränslinjen rakt över dagens Albanien, så att de norra delarna tillföll den romersk-katolska kyrkoauktoriteten. Under denna tidsperiod dominerade fortfarande den östlig-ortodoxa kyrkan Albaniens kyrkliga liv på grund av det långa inflytandet från Bysans och Bulgarien.

Under det sena 1100-talet etablerades det första självständiga albanska furstendömet (Arbania) på det territorium som utgör de centrala delarna av dagens Albanien. Till huvudstad fick furstendömet staden Kruja. Enligt källor benämndes landets styrande furstar arbëresher, och så även deras undersåtar. Hand i hand med en gradvis expansion kom furstendömet att hamna i konflikt med de bysantiska och slaviska feodalherrarna.