Ved Rundarne
Frå Wikipedia – det frie oppslagsverket
Ved Rundarne (i moderne rettskriving kjent som «Ved Rondane») er eit dikt av Aasmund Olavsson Vinje frå 1860. Det blei tonesett av Edvard Grieg i 1870-åra. Melodien frå hans Opus 33/9 har gjort Ved Rondane til eit av dei best kjende norske dikta.
Originalversjonen frå 1860:
- No seer eg atter slike Fjøll og Dalar,
- som deim eg i min fyrste Ungdom saag,
- og sama Vind den heite Panna 'svalar;
- og Gullet ligg paa Snjo, som fyrr det laag.
- Det er eit Barnemaal, som til meg talar,
- og gjer' meg tankefull, men endaa fjaag
- Med Ungdomsminni er den Tala blandad:
- Det strøymer paa meg, so eg knapt kan anda.
- Ja, Livet strøymer paa meg, som det strøymde,
- naar under Snjo eg saag det grøne Straa.
- Eg drøymer no, som fyrr eg altid drøymde,
- naar slike Fjøll eg saag i Lufti blaa.
- Eg gløymer Dagsens Strid, som fyrr eg gløymde,
- naar eg mot Kveld af Sol eit Glimt fekk sjaa.
- Eg finner vel eit Hus, som vil meg hysa,
- naar Soli heim mot Notti vil meg lysa.
- Alt er som fyrr, men det er meir forklaarat,
- so Dagsens Ljos meg synest meire bjart.
- Og det, som beit og skar meg, so det saarat,
- det gjerer sjølve Skuggen mindre svart;
- sjølv det, som til at synda tidt meg daarat,
- sjølv det gjer' harde Fjøllet mindre hardt.
- Forsonad' koma atter gamle Tankar:
- det sama Hjarta er, som eldre bankar.
- Og kver ein Stein eg som ein Kjenning finner,
- for slik var den, eg flaug ikring som Gut.
- Som det var Kjæmpur spyr eg, kven som vinner
- af den og denne andre haage Nut.
- Alt minner meg; det minner, og det minner,
- til Soli ned i Snjoen sloknar ut.
- Og inn i siste Svevn meg eigong huggar
- dei gamle Minni og dei gamle Skuggar.
[endre] På verdsveven
Kategoriar: A.O. Vinje | Rondane | 1860 | Dikt om fjell