Västgötaherrarnas uppror

Wikipedia

Västgötaherrarnas uppror, Västgötaupproret, kallas den resning mot kung Gustav Vasa som började i april 1529 i norra och västra Småland i syfte att avsätta kungen och hindra den lutherska reformationens genomförande.

Upprorets främsta anstiftare var rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) och biskopen i Skara Magnus Haraldsson; till resningen anslöt sig några av rikets råd (Måns Bryntesson (Lilliehöök), Ture Eriksson (Bielke), Värmlandslagmannen Nils Olofsson (Vinge), Tord Bonde, Axel Posse) och länsinnehavare i Västergötland (till exempel Harald Knutsson (Ribbing) och Mats Kafle). Då de missnöjda herrarna inte mötte något understöd på det möte av frälsemän, köpstadsmän och menige allmoge, som de till 20 april 1529 sammankallat på Larvs hed i Laske härad (enligt Peder Swart, en annan uppgift säger att det var 25 april i Broddetorp), flydde Ture Jönsson och biskopen till Danmark och därifrån till kung Kristian II. Inom mindre än fyra veckor var kungen fullständigt herre över ställningen, vilken i början förefallit honom ganska hotande. På riksdagen i Strängnäs i juni 1529 ställdes de tre rådsherrar, som vägrat mottaga amnesti och ge kungen försäkringsbrev, inför en särskild domstol: Måns Bryntesson (Lilliehöök) och Nils Olofsson (Vinge) dömdes från livet och avrättades, Ture Eriksson (Bielke) fick på sin moders förbön nåd. Västgötafrälset avlade en ny och bindande trohetsförpliktelse. De upproriska i Småland, där resningen först utbrutit, fick tillgift.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)