Svenskt teckenspråk
Wikipedia
Svenskt teckenspråk, i dagligt tal bara teckenspråk, är ett visuellt språk som talas av döva personer i Sverige.
Genom riksdagsbeslut 1981 är teckenspråk officiellt de dövas modersmål, och teckenspråkiga döva har rätt att använda sitt språk på samma sätt som personer som talar ett erkänt minoritetsspråk. I och med det blev också det svenska teckenspråket godkänt som ett eget språk med egen grammatik. Svenskt teckenspråk ska alltså inte förväxlas med tecknad svenska, vilket användes tidigare, och innebar att varje svenskt ord skulle tecknas. Detta strider mot teckenspråkets grammatik, som inte alls liknar den svenska grammatiken.
Teckenspråk är inte ett "påhittat" eller konstruerat språk, utan ett naturligt som har funnits nästan lika länge som det har funnits döva. Det är inte heller internationellt eftersom språket har utvecklats olika världen över och det finns också olika regionala dialekter med speciella tecken som har utvecklats inom ett begränsat område, till exempel på en skola för döva.
Innehåll |
[redigera] Teckenspråkets uppbyggnad
[redigera] Händerna
Händerna används för att forma olika tecken.
- Ikoniska tecken innebär att tecknen efterhärmar något verkligt. Dessa kan vara
- avbildande, man avbildar till exempel ett hus eller en boll, eller
- imiterande, man härmar en rörelse, som att gå, cykla eller dricka.
- Arbiträra tecken innebär att tecknen inte är bildmässiga, det vill säga man kan inte gissa sig till vad de ska betyda, de liknar inte det de betyder.
[redigera] Icke-manuella signaler
Mimik används vid tecken för känslor. Känslorna uttrycks genom mimiken samtidigt som man gör tecknet för känslan. När man tecknar "arg" ser man arg ut, när man tecknar "glad" ser man glad ut, och så vidare.
Ögonen följer vissa tecken, till exempel "du" (ögonen vilar på den man talar med), "titta upp", "titta sig omkring" och liknande.
Munnen används mycket i teckenspråket. Ofta mimar man det svenska ordet för tecknet med munnen samtidigt som man gör rörelsen med händerna. I vissa fall är detta absolut nödvändigt eftersom många tecken har flera olika betydelser och det endast är munrörelsen som skiljer dem åt. Genuina tecken har egna munrörelser som är opåverkade av svenskan, som "för säkerhets skull" som har munrörelsen "hyff". Munnen hjälper också till vid tecken för storlek.
Huvudet används för att förtydliga jakande och nekande satser. Man skakar på huvudet när man säger till exempel "jag vet inte" och "jag vill inte", och nickar vid påståenden.
Kroppen flyttas i samband med frågor och rollbyten. Vid frågor skjuter man fram överkroppen något. Vid rollbyte flyttar man axlarna för att markera vem som pratar.
Pekningar används vid pronomen som "jag", "du" och liknande. Man pekar också på saker inom synhåll eller så använder man tecken och pekning.
[redigera] Handalfabetet
Det finns även ett tecken för varje bokstav i svenska språket för de fall där det inte existerar något tecken eller man inte kan tecknet för en viss sak. Handalfabetet används oftast när man tecknar personnamn, korta ord och lite ovanligare ord. Internationellt används det amerikanska handalfabetet, se ASL.
[redigera] Se även
- Teckenspråk
- ASL - Det amerikanska teckenspråket
- BSL - Det brittiska teckenspråket
- Teckenkommunikation
- TSS - Tecken som stöd
