Slaget vid Falkirk
Wikipedia
| Slaget vid Falkirk | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Skotska frihetskriget | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Skottland | England | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| William Wallace | Edward Longshanks | ||||||
| Styrka | |||||||
| 8-10 000 man (troligen 8 000) | 20 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| ett par tusen döda, ett fåtal tillfångatagna eller sårade, resten flydde | några tusen döda och sårade | ||||||
Slaget vid Falkirk ägde rum under Skotska frihetskriget.
Efter nederlaget vid slaget vid Stirling Bridge började Longshanks skapa en ny armé som befäste det av engelsmännen erövrade ostfrankrike medan den krigsvana, stora engelska armén som slogs där temporärt fraktades över till Skottland sommaren 1298. Soldaterna härjade och plundrade Skottland, och William Wallace tvingades till motangrepp vid Falkirk.
Då den engelska armén direkt var minst dubbelt så stor som den skotska - och den mjuka marken var olämplig att springa på - beslöt Wallace sig för att vinna på defensiven. Han ställde upp sina soldater i fyra skiltroner, en stillastående formation med sköldar och spjut utåt så att ingen kunde komma in. Svagare enheter som ledare och bågskyttar skyddades i skiltronens mitt.
Edward anföll med sina irländska krigare, och med sitt kavalleri. Det hade ingen större effekt. Han avlossade pilar emot skottarna, med hans walesiska bågskyttar vägrade skjuta. De skotska adelsmännen flydde dock till häst. Den mjuka marken försvårade stormningar, men Longshanks fortsatte med sina ständiga attacker och snart kunde kavalleriet bilda sprickor i skiltronerna, som infanteriet använde för att bryta upp dem. Efter flera timmars hårda strider sprack skiltronerna nästan samtidigt och skottarna flydde.
