Serial ATA
Wikipedia
Serial ATA (även känt som SATA och S-ATA) är inom datahårdvara en databuss som i huvudsak är byggd för att förflytta data till och från hårddiskar. Det är en efterföljare till den äldre ATA-standarden (också känd som IDE). ATA heter numera Parallell ATA (PATA) för att skilja den ifrån Serial ATA.
Serial ATA använder en smal kabel med en 7-pinnars anslutning. Varje enhet ansluts separat och får därför full bandbredd på anslutningen till skillnad mot Parallell ATA. En Serial ATA-enhet kan man även ansluta under drift.
Den första generationen av gränssnitt för Serial ATA hade en bandbredd på 150 megabyte per sekund (MB/s), eller 1,2 gigabit per sekund (Gbit/s) – vilket bara är något snabbare än den snabbaste PATA-standarden, UDMA-133. Det är besvärligheten att öka bandbredden hos PATA jämfört med enkelheten i det seriella gränssnittet som gör att SATA skalar bra. Serial ATA II fördubblar den maximala överföringshastigheten till 300 MB/s (2,4 Gbit/s) och 600 MB/s (4,8 Gbit/s) är planerat till 2007. Behovet av så höga överföringshastigheter är ifrågasatt eftersom de snabbaste magnetiska hårddiskarna bara klarar att leverera data i hastigheter under 100 MB/s. Snabbare hastigheter kan därför bara användas för att läsa och skriva till hårddiskens cache.
[redigera] Se Även
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Serial ATA
