Riktad sprängverkan
Wikipedia
Riktad sprängverkan (RSV) eller hålladdning är en metod för att rikta sprängverkan mot en minimal punkt och på så sätt öka den penetrerande förmågan. En fungerande sprängladdning uppfanns 1883 av tysken Foersten. Effekten som laddningen använder sig av kallas vanligtvis för Monroeeffekten efter Charles Edward Munroe som gjorde samma arbete som Foersten men ett par år senare. Det finns dock belagt att effekten noterats redan så tidigt som 1792.[1]
Idén utvecklades senare på 1930-talet av både tysken Franz Thomanek och schweizaren Henry Mohaupt, som senare kom att delge sina framsteg till USA. Båda sägs vara den moderna RSV-laddningens fäder.
När andra världskriget bröt ut hade tyskarna fått fram fungerande sprängladdningar. Deras sprängladdningar utgjordes av halvklot av järn som var ihåliga och klädda med sprängämne. Dessa sprängladdningar användes främst för att spränga hål i bunkrar och befästningar och utnyttjades bland annat vid det spektakulära anfallet mot det belgiska fortet Eben-Emael i maj 1940
