Radiotjänst i Kiruna
Wikipedia
Radiotjänst i Kiruna AB, Radiotjänst, bildades 1988 sedan riksdagen beslutat att flytta över ansvaret för uppbörden av TV-avgiften från Televerket. Företaget ägs av programbolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Radiotjänsts huvudkontor ligger i Kiruna. Verkställande direktör är Lars Lindberg.
Radiotjänst besöker då och då de hushåll som inte betalt TV-avgiften för att avkräva dessa på en avgift. Vad de då söker efter, är en så kallad "kanalväljare" som finns i både TV- och videoapparater. Innehav av kanalväljare utan att betala TV-licens är ett brott enligt svensk lag och kan resultera i dagsböter som påföljd. All verksamhet inom företaget som berör TV-avgiften regleras enligt Lagen (1989:41) om TV-avgift. Tv-pejlare som arbetar åt Radiotjänst använder ibland s.k. pejlingsutrustning för att utifrån söka av om det finns en tv-mottagare i en bostad eller lokal.
2006 är tv-avgiften i Sverige 1.968 kronor om året eller 164 kronor i månaden. Public service-bolagen SVT, SR och UR har en årlig budget på närmare 6,7 miljarder kronor. Det motsvarar 18,6 miljoner kr per dygn. Public service har därmed en större budget än samtliga privata svenska tv- och radiostationer tillsammans. Radiotjänst i Kiruna AB omsatte 2005 175,7 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar mindre än 3 % av kostnaderna för Public Service i Sverige.
[redigera] Radiotjänsts ställning
Skyldigheten att betala TV-avgift har prövats i flera fall i svensk domstol. I ett rättsfall gällde saken om en fordran från RIKAB (Radiotjänst i Kiruna AB) skulle anses som en konsumentfordran eller en fordran från det allmänna (staten). Högsta domstolen:s majoritet ansåg att med stöd av TV-avgiftslagen så skulle fordringarna anses vara det senare (dvs. en fordran från staten och inte en fordran från ett aktiebolag).
En av domarna (Justitierådet Munck) hade en annan åsikt och anförde följande: Uttrycket "det allmänna" inbegriper i regeringsformen och annan lagstiftning staten, landstingen och kommunerna, däremot inte statliga och kommunala bolag annat än i den mån de utövar myndighet (se till exempel prop. 1975/76:209 s. 86 och 140 f. samt 1998/99:3 s. 47). De aktiebolag vilkas verksamhet finansieras med TV-avgiftsmedel - Sveriges Radio-bolagen - kan i detta avseende inte inta en särställning i förhållande till alla andra offentliga företag, så mycket mindre som de inte ens ägs av staten utan av en från staten fristående stiftelse.
TV-avgifterna är inte konstruerade som en skatt utan som en avgift till Sveriges Radio-bolagen. Avgifterna skall också betalas till ett aktiebolag i denna koncern. En fordran på avgift kan inte gentemot den enskilde göras gällande av det allmänna utan endast av nämnda aktiebolag.
Det kan visserligen hävdas att TV-avgifterna utgör en förtäckt skatt till staten, eftersom Sveriges Radio-bolagen är skyldiga att inbetala influtna avgiftsmedel till staten på det s.k. rundradiokontot hos Riksgäldskontoret och medel ur detta konto anvisas bolagen genom riksdagsbeslut. Dessutom svarar avgiften inte helt och hållet mot en motprestation, eftersom avgiftsskyldigheten är knuten till innehavet av en TV-mottagare och en sådan kan användas för annat än att ta del av Sveriges Radio-bolagens produktioner. Avsikten kan emellertid inte vara att myndigheterna vid hanteringen av avräkningsfrågor skall företa en statsrättslig genomsyn av detta slag, när det gäller en fordran som enligt lag tillkommer ett enskilt rättssubjekt. Både myndigheterna och framför allt de betalningsskyldiga måste kunna utgå från regelsystemet sådant det kommit till uttryck i lagstiftningen. En fordran på obetald TV-avgift kan alltså enligt min mening inte anses tillkomma det allmänna.
(NJA 2002 s 668)
