Okeh
Wikipedia
Okeh var ett amerikanskt skivmärke verksamt från 1918.
Okeh grundades av tysk-amerikanen Otto Heineman, vilken på 1910-talet var amerikansk representant för tyska Odeon. I och med första världskriget insåg Heineman, som var amerikansk medborgare, att det var säkrast att överföra verksamheten till ett USA-ägt bolag och grundade därför 1916 Otto Heinemann Phonograph Corporation. Inspelningsstudio och pressninganläggning anlades och i september 1918 lanserades bolagets första skivor under namnet Okeh.
De tidigaste Okeh-utgåvorna var gjorda med vertikal gravyr, detta eftersom de stora bolagen Victor och Columbia ensamma satt på patenten för lateral gravyr. 1919 löpte dessa dock ut och Okeh övergick, liksom ett stort antal mindre skivbolag, till denna teknik. Samtidigt bytte Heinemans företag namn till General Phonograph Corporation.
Okehs stora genomslag kom 1920 då man spelade in melodin Crazy Blues med den svarta bluessångerskan Mamie Smith. Skivan blev en stor försäljningsframgång hos inte minst svart publik, vilken de flesta skivbolag dittills betraktat som kommersiellt ointressant. Sedan Okeh motbevisat detta och framgångrikt lanserat en särskild serie "race records" följde de flesta andra skivbolag efter, vilket innebar ett viktigt uppsving för dokumenterandet av musikgenrer som jazz, blues och gospel. Bland de storheter som spelade in "race records" för Okeh under 1920-talet märks Clarence Williams, Eva Taylor, Jelly Roll Morton, Bennie Moten, King Oliver, Louis Armstrong och Lonnie Johnson. En stor fördel hade Okeh i detta sammanhang av att man, utöver sin ursprungliga New York-studio, tidigt även anlade en studio i Chicago som var något av jazzens "huvudstad" vid denna tid. Bolaget var också tidigt ute med att skicka ut mobila inspelningsteam till olika platser i USA för att fånga upp lokala talanger, vilket bland annat resulterade i en del tidiga inspelningar av countrymusik.
Även i bolagets "ordinarie" katalog återfanns många viktiga namn inom jazz och tidens dansmusik, exempelvis Harry Reser, Vincent Lopez, Sam Lanin, Bix Beiderbecke, Joe Venuti, Eddie Lang och gruppen The Goofus Five med Adrian Rollini. Till bolagets populäraste sångare hörde Seger Ellis som till och med fick en särskilt designad etikett med sitt porträtt på.
Tack vare Heinemans gamla kontakter med Tyskland och särskilt Carl Lindström kom många av Okehs inspelningar att ges ut även i Europa, främst på Odeon (Tyskland) och Parlophone (England).
Okehs inspelningar från den akustiska inspelningseran anses allmänt som några av de tekniskt bästa för sin tid såväl avseende inspelning som pressning. När den elektriska inspelningstekniken lanserades på allvar 1925 kom Okeh något på efterkälken och införde sitt eget elektrisk system först året därpå. Redan i slutet av samma år köptes märket dock upp av Columbia och kom därmed i åtnjutande av det system som detta bolag leasade från Western Electric. I övrigt behöll Okeh dock en ganska hög grad av självständighet under den nye ägaren och fortsatte bland annat med sin profilering mot jazz fram till 1935 då Columbia lade ner märket. Det återupplivades tillfälligt 1941-45 och åter på 1950-talet. Sedan 1965 är dotterbolaget Epic Records inom Sony BMG ansvarigt för förvaltandet av Okehs repertoar.
