Nyteg

Wikipedia

Nyteg (1997) var ett lajvprojekt stött av bland annat Studiefrämjandet, Sverok, Framtidens kultur och Ungdomsstyrelsen. Arrangörerna Henrik Summanen och Tomas Walch hade länge sett problem i produktionen av levande rollspel och formulerade i ansökningarna inför projektet en plan för att skriva en arrangörshandbok. Projektet behandlas fortfarande med respekt, som ett välarrangerat lajv, och arrangörerna har publicerat sina erfarenheter i lajvarrangörshandboken Saga mot verklighet. Nyteg var ett lajv med en stark huvudintrig kring vilket de mesta aktiviteterna kretsade.

[redigera] Intrigen

Nyteg utspelade sig i samma fiktiva värld som Trenne byar och spelplats för lajvet var Bjelkes Nyteg, en liten sömnig koloni på Västra fastlandet tillhörande den uråldriga stormakten på Östra fastlandet, Duvrike. Kolonin hade aldrig fått speciellt mycket uppmärksamhet och frågan var om den nästan inte var helt bortglömd av de styrande i Duvrike. Ganska nyligen, och ungefär samtidigt, fick såväl Duvrike samt grannstaten Attmar av någon anledning upp ögonen för Bjelkes Nyteg. Något i kolonin hade tilldragit sig stor uppmärksamhet från ledande vetenskapsmän på Östra fastlandet och Attmar sade sig ha hittat dokument som styrkte att Duvrike överlåtit kolonin. Givetvis höll de senare inte med om detta och ungefär samtidigt skickade de två länderna varsin armé över havet. Någon dag innan lajvet tog sin början landsattes härarna utanför kolonins enda egentliga koncentration av bebyggelse, byn Bjelkenäs. Den attmariska hären, under ledning av fältmarskalk Doringer, norr om byn och den duvrikiska armén söder om Bjelkenäs.

[redigera] Händelseförloppet

Redan i ottan den första dagen marscherade hela den attmariska hären bryskt förbi den vägspärr som byns förbluffade tullhuspersonal försökt upprätta och in i Bjelkenäs. För nyvakna byinvånare förklarade man sedan att kolonin tillhörde Attmar och att folket var att betrakta som Attmarer. Av någon underlig anledning drog sig hären tillbaka till sitt läger norr om byn tämligen omgående. Även om Duvrikes här verkade lite mer morgontrött lät sig dess svar inte dröja alltför länge och efter att ha visat upp sig i byn lite senare under dagen etablerade man en mer permanent vaktpost i byn. De följande dagarna följdes av diplomatiska förvecklingar, skärmytslingar mellan soldater från arméerna samt många olika bud om vem kolonin tillhörde innan det hela mynnade ut i en slutstrid. Bjelkenäs hade tämligen enhälligt slutit upp på Duvrikes sida efter en neslig attack från Attmars sida under den fest då byborna firade nyutnämd självständighet samt det faktum att Torkel skulle bänkas. Trots ett numerärt underläge lyckades Attmars väldrillade här besegra Duvrikes armé, under ledning av Östra fastlandets sämsta strateg Viscomt Gryningshök.

[redigera] Slutstriden

När Duvrikes tunga, ringbrynjeklädda medeltidsinfanteri och Attmars färggranna landsknektar synar varandra genom värmen och dammet på lajvets sista dag är det betydligt mer än två hundra meter som skiljer dem åt. Duvrike är ett strikt feodalt imperium där tiden står stilla, där det är viktigare vem som tagit ett beslut och under vilken stjärna det gjordes än om det verkar rimligt och där det mest åtrådda ordstävet fastslår att ”förändringens vindar blåser alltid åt fel håll”. Attmar å andra sidan, är den Machiavelliska renässansen, de hyrda soldaterna, effektiviteten, de snabba karriärerna och de eviga intrigernas hemvist. Efter att ultimatum och förolämpningar utbytts, erövrade fanor bränts och de sista Frenekbönerna uttalats (båda sidor ber till samma gud), är det därför ingen slump att Duvrike står uppställda på ett sätt som fungerat i hundratals år medan Attmar ägnat den senaste dagen åt att anpassa och samöva sina formationer.

Genom tubkikare studerar den attmariska staben den duvrikiska linje av 180 soldater som sträcker sig från skog till skog tvärs över slagfältet. Genom att jämföra sköldarna mot tidigare observationer skaffar man sig en vag uppfattning om att Duvrike verkar ha placerat sina tyngsta trupper i mitten. Ett av de tyngsta förbanden saknas dock i linjen (det hålls som taktisk reserv vid staben), och en kastmaskin kan skymtas över de tunga tunnelhjälmarna i centrum.

I Attmars centrum stod två led legosoldater i romerska rustningar och stora rektangulära sköldar. Bakom dem skymtas landsknektarnas sex led av hillebarder. Flankerna skyddas av den medeltunga hird Stahler till väster och riddar Espings lätta spaningshird till höger. Attmarierna var, med sina 130 soldater, betydligt färre än Duvrikarna, lättare rustade, men med längre och tyngre vapen bättre anpassade för slagfältet. Deras formation var, av tvång och tradition, lika dynamisk och full av möjligheter som Duvrikes var statisk och traditionell.

I en mindre skärmytsling två dagar tidigare har en duvrikisk styrka mer eller mindre tillintetgjort en anstormande attmarisk genom att ta udden ur anfallet med ett regn av pilar skjutna från luckor i sköldmuren, men framför allt ur terrängen på flankerna. De båda stabernas förhållningssätt till den här informationen är ett tydligt tecken på hur tävlandet, trots lajvets tydliga äventyrskaraktär, stod tillbaka för rollspelandet.

När budet kommer att duvrikiska bågskyttar avancerar i skogen på båda sidorna av slagfältet skickas riddar Esping och riddar Stahler (som någon dag tidigare försökt få riddar Esping ställd inför krigsrätt på grund av hennes nära kontakter med fienden) med hirder ut för att köra iväg den. På Espings högerflank är terrängen relativt svårforcerad och de två lätta förbanden låser bara upp varandra. På vänsterflanken, i gles skog med tydliga stigar, kan hird Stahler, tack vare sina sköldar och understödda av lånade legobågskyttar, utan större problem tränga tillbaka bågskyttarna.

Båda sidor ser hur Stahlers blå fana avancerar bland träden. Gryningshök, som inte gärna ser sin högerflank försvagas, sätter in den reserv han har, sitt tunga infanteri. Fältmarskalk Doringer ser att stunden är kommen, trummorna spelar upp, flöjterna byter melodi, och den attmariska krigsmaskinen är i rörelse.

På strax under 100 meters håll avlossar den duvrikiska kastmaskinen sin last av knytnävsstora stenar (symboliserade av tennisbollar) mot de främre attmariska leden, men vapnet är för gammalmodigt och stenarna studsar mot sköldar och rustningar. Bara ett fåtal faller. På fem meters avstånd öppnar sig den attmarisk sköldmuren och sex led landsknektar rusar under hurrarop med sänkta hillebarder mot den skräckslagna duvrikiska centern som bryter. De flyende trängs mot kastmaskinen och kan inte fly rakt bakåt utan tvingas ut åt sidorna genom sina egna led med den attmariska stormningen i hälarna.

I skogen, utan understöd, är det tunga duvrikiska infanteriet på djupt vatten och snart nedkämpat. Hird Stahler fortsätter snabbt framåt och slår, strax efter det attmariska huvudangreppet, från sidan in i den duvrikska högerflanken som nu angrips från tre riktningar.

När den attmariska vänsterflanken strax senare och ett tjugotal meter bakom den ursprungliga duvrikiska linjen, återknyter kontakten med huvudstyrkan står man en kort stund öga mot öga med den relativt intakta duvrikiska ledningen. Ett sista kapitulationserbjudande ges och avvisas innan de duvrikska ädlingarna efter ett halvhjärtat motanfall huggs ned.