Musikteori

Wikipedia

Musikteori, eller ibland musiklära är läran om musikens uppbyggnad och form, och varför vi uppfattar den som vi gör.

Grundläggande musikteori behärskas av alla som kan sjunga, spela ett instrument eller läsa noter. Mer avancerad musikteori är ett undervisningsämne på många musikskolor, gymnasieprogram och musikhögskolor, och studeras ofta av blivande musiker, kompositörer och musikvetare, vanligen i kombination med praktisk träning i till exempel notation och gehör.

Många tonsättare är också musikteoretiker, till exempel Arnold Schönberg.

[redigera] Musikens grundelement

[redigera] Ton, rytm och notation

Toner och rytmer är de minsta byggstenarna i all musik, över hela världen.

Ljud som framkallas när man skapar musik kan var av olika typer. Man brukar ibland skilja mellan "toner" - ljud med bestämd, fixerad frekvens, och "buller" - ljud med mer obestämd frekvens. Vissa musikinstrument kan man spela toner och melodier på, andra - slagverksinstrument - spelar man rytmer på. Skiljelinjen mellan instrumentgrupperna är inte bestämd, då det till viss del är en fråga om smak och musikgenre hur man behandlar instrumenten och vilken roll de har.

Toner karakteriseras av att de har en regelbunden svängning, vilket kan åstadkommas genom att sätta luft i vibration med hjälp av till exempel en sträng eller en stämgaffel. Detta gör att den får en identifierbar frekvens eller tonhöjd, som vi människor kan uppfatta. Förmågan att höra, memorera och skilja på tonhöjder kallas för gehör.

Rytm är ljudens fördelning över tiden. Inom musiken relateras all rytm till en regelbunden puls som kallas för takt. Takten markerar var betoningen i musiken ligger. Varje del av en takt kallas för ett slag.

I notsystemet placeras tonerna och de andra ljudhändelserna ut som prickar, cirklar och andra tecken på linjer. Tonhöjden noteras vertikalt och rytmen horisontalt, vilket gör att noter kan "läsas" som en vanlig bok medan man spelar.

[redigera] Melodi och harmoni

En enda ton är dock inte musik i strikt mening: för att skapa musik krävs flera toner som samverkar – genom att spelas samtidigt eller i följd efter varandra; vilket ger upphov till begreppen harmoni och melodi, respektive. Man talar på samma sätt ibland om vertikal eller horisontal musik, beroende på om den är främst harmonisk eller melodisk. Melodier och harmonier bestämmer känslan av riktning i musiken.

[redigera] Tonart

Huvudartikel: Tonart

När en melodi eller en följd av harmonier spelas skapar de en uppfattning om ett centrum i musiken, som motsvaras av ett visst ackord och en viss ton. Detta kallas för tonart (eller ibland tonika). Harmonier och melodier som leder iväg från tonarten uppfattas som stegrande och påbörjande, medan de som leder mot tonarten uppfattas som avtagande och avslutande. Därför kallas tonart ibland slarvigt för "den ton som musiken slutar på". Det förkommer dock att stycken slutar på en annan ton eller ett annat ackord än tonarten föreskriver. Det finns också musik (från mitten av 1900-talet och framåt) som inte använder sig av tonart över huvud taget. Sådan musik kallas för atonal musik.

[redigera] Tonsteg och intervall

I notskrift noteras tonhöjd i tonsteg. Avståndet mellan två toner (i en melodi eller en harmoni) kallas för ett intervall. För att hålla reda på tonhöjden använder man sig av namn på tonerna, som har tagits efter alfabetets sju första bokstäver: A, B, C, D, E, F och G (ibland används även namnen do, re, mi, fa, so, la och si). En sådan följd av intervall kallas för en skala. Intervallens namn har tagits efter de italienska räkneorden: prim, sekund, ters, kvart, kvint, sext, septima, oktav, etc. Eftersom våra öron uppfattar ljud logaritmiskt, är en tonstegsskalan dock inte direkt överförbar mot frekvensskalan. I stället motsvarar ett intervall på sex tonsteg en fördubbling av frekvensen (jämför decibelskalan).

[redigera] Kromatik och diatonik

I den västerländska musiktraditionen har man sedan slutet på 1500-talet ansett att det finns tolv toner mellan varje fördubbling av en frekvens. Eftersom detta intervall också ska motsvara sex hela tonsteg, kommer de tolv tonerna i tonsystemet att ligga ett halvt tonsteg ifrån varandra. En skala med bara halva tonsteg (som man får om man spelar alla tangenter på pianot i en följd, vita och svarta) kallas för en kromatisk skala. Instrument som kan spela alla tolv tonerna i systemet kallas för kromatiska instrument. Enklare instrument (och enklare melodier), har dock oftast bara stamtonerna. Dessa bildar tillsammans en durskala.