Modus

Wikipedia

Modus (pl. modi eller modus), av lat. modus, m., 'mått, sätt', är en böjningskategori hos verb som uttrycker modalitet.

De modi som förekommer i svenskan är indikativ, imperativ samt konjunktiv. Indikativen är den verbform med vilken man uttrycker 'verkliga' handlingar och är vanligast. Imperativen används för att uttrycka uppmaning och med konjunktiven uttrycks overklighet eller osäkerhet av olika slag. Konjunktiven lever kvar i vissa former som vore, finge och liknande men omskrivs i de allra flesta fall med motsvarande indikativformer eller med skulle-konstruktioner: "Om jag ändå fick en miljon", "Utan din hjälp skulle jag dö". Hos svaga verb finns ingen formskillnad mellan preteritum indikativ och preteritum konjunktiv, till exempel kallade. Presens konjunktiv är ovanlig i svenskan: »Leve födelsedagsbarnet!». Den ersätter imperativ i tredje person singularis och pluralis, och första person singularis. Konjunktiv kan omskrivas med modala hjälpverb.

I flera romanska språk förekommer konditionalis. I vissa indoeuropeiska språk, till exempel klassisk grekiska, förekommer optativ. Bulgariskan har utvecklat ett särskilt modus, ibland kallat narrativ, som uttrycker att den talande återberättar något som han/hon själv inte har bevittnat.

I en del icke-indoeuropeiska språk, exempelvis finskan, förekommer fler modi, till exempel potentialis.

Liksom vi ofta talar om sammansatta tempus i till exempel svenskan, skulle vi också kunna tala om sammansatta modus. Med en grupp hjälpverb som uttrycker förhållningssätt till huvudverbsskeendet och som kallas modala hjälpverb kan man nämligen bygga upp långt fler modaliteter i verbfrasen än de nämnda, till exempel "kan kalla", "får kalla", "bör kalla", "måste kalla" och "vill kalla".

Man kan diskutera huruvida svenskan har konjunktiv eller inte idag. En del som anser att så inte är fallet brukar hävda att svenskan saknar kategorin modus, men då glömmer man imperativen.