Missionsprovinsen
Wikipedia
Missionsprovinsen betraktar sig som ett fritt, icketerritoriellt stift inom Svenska kyrkan (Missionsprovinsens provinsordning kap. 2). Svenska kyrkan erkänner den dock inte som ett sådant.
Innehåll |
[redigera] Presentation
Ordet "provins" betyder en stor geografisk del av en kyrka, alltså en liknande betydelse som "stift". Missionsprovinsen är uppbyggd som ett stift och leds av en biskop och ett konsistorium och organiserar ett flertal församlingar i Sverige och Finland, eller koinonior, som de kallas i Missionsprovinsens terminologi, efter det grekiska ordet koinonia, som betyder "gemenskap". Missionsprovinsen viger också egna biskopar och präster, som tjänstgör i provinsen och i koinoniorna. För att markera, att man ser sig som en del av Svenska kyrkan, har man valt att inte registrera sig som trossamfund, utan man har istället registrerat sig som förening. I denna förening är koinoniorna och ett antal understödjande organisationer medlemmar, bl.a. Missionsprovinsens stödförening.
Missionsprovinsens syfte är enligt egen uppfattning tvåfaldigt. Dels säger man sig vilja nå ut med budskapet om Jesus till svenska folket. Det är därför man valt att använda ordet mission. Dels säger man sig vilja vara en profetisk väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan, som får föra kyrkan i riktning mot en större trohet mot Bibeln och den lutherska bekännelsen.
Missionsprovinsen grundades i Göteborg den 7 september 2003. Dess förste biskop, förre kyrkoherden Arne Olsson, vigdes den 5 februari 2005 av biskop Walter Obare Omwanza från Evangelical Lutheran Church in Kenya med flera assisterande biskopar från olika länder. Därefter har ytterligare två biskopar och flera präster vigts inom provinsen. Efter ett beslut i Karlstads stifts domkapitel fråntogs 2005 Arne Olsson sitt prästämbete i Svenska Kyrkan.
Missionsprovinsen samlar människor från olika bibeltrogna traditioner inom Svenska kyrkan, till exempel gammalkyrkliga, lågkyrkliga, högkyrkliga och karismatiker. Bland annat kommer dess tre biskopar från olika inomkyrkliga traditioner. Missionsprovinsen får ändå sägas domineras av den gammalkyrkliga fromhetstraditionen. Missionsprovinsen är dock ett kontroversiellt projekt bland många av dessa grupper. Främst har högkyrkliga rörelser tagit avstånd från den.
Missionsprovinsen har också internationellt samarbete med ett flertal konservativa och bibeltrogna lutherska kyrkor och rörelser. Nämnas kan till exempel Missourisynoden i USA.
[redigera] Bakgrund
Under 1900-talet har Svenska kyrkan genomgått ganska stora förändringar. Teologin har orienterats alltmer i liberal riktning, en utveckling som kan sägas ha accelererat under 1900-talets senare decennier. Det innebär att en fri tolkning av Bibeln uppmuntras. Det innebär också att de traditionella dogmerna om Treenigheten och frälsningen inte betonas på samma sätt. Istället betonas kristendomens etiska aspekter, samt att den enskilde är accepterad och älskad av Gud som han eller hon är. Den liberala teologin kan också sägas innebära en anpassning av kyrkans ståndpunkter till starka strömningar i tiden. Svenska kyrkan ispirerades av feminismen att 1958 införa prästvigning av kvinnor. Under 1960- och 70-talen var befrielseteologin och andra politiskt vänsterorienterade teologier starka. Under 1990-talet och innevarande decennium har radikalare former av feminism inspirerat kyrkan att inom feministisk teologi utveckla kvinnliga Gudsbilder. Under samma decennium ispireras kyrkan av HBT-rörelsen att alltmer öppna äktenskapet även för samkönade par - en utveckling som ännu inte är avslutad.
Inom Svenska kyrkan finns dock grupper som anser denna utveckling felaktig. De anser att Bibeln är Guds ord, given för alla tider. De menar att en texttrogen läsning av Bibeln inte ger utrymme för de förändringar som skett i kyrkans teologi och praxis. Det allt avgörande för dessa grupper är, att människor får kunskap om Jesus som frälsare - att hans död på korset innebär att människor kan få förlåtelse för sina synder, försonas med Gud, och få evigt liv i gemenskap med honom. Gud accepterar oss inte som vi är, utan synden måste först förlåtas, menar de. De menar också, att utlevd homosexualitet är en synd som måste undvikas och behöver förlåtas. Många av grupperna menar också att prästvigning av kvinnor är felaktig. Här går dock åsikterna något mer isär. De grupper som kan sägas ha dessa uppfattningar är bland annat gammalkyrkligheten (företrädd bland annat av Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro), högkyrkligheten (företrädd av till exempel arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF och Societas Sanctae Birgittae, SSB), stora delar av lågkyrkligheten (företrädd till exempel av Evangelisk Luthersk Mission - Bibeltrogna Vänner, ELM-BV) samt den karismatiska väckelsen (företrädd till exempel av till exempel Oasrörelsen). Den karismatiska väckelsen är kluven i fråga om prästvigning av kvinnor. Den lågkyrklighet som representeras av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, bejakar prästvigning av kvinnor. Det finns också rörelser som söker samla dessa olika riktningar. Framför allt är detta Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen, Svenska kyrkans fria synod och Linköpingsmötet.
Prästvigningen av kvinnor har blivit en viktig symbolfråga och vattendelare, om än inte den enda. När Svenska kyrkan införde prästvigning av kvinnor 1958, infördes samtidigt en samvetsklausul, vilken innebar att den präst som hade samvetsbetänkligheter mot att tjänstgöra tillsammans med en prästvigd kvinna, inte behövde göra det. Svenska kyrkan har dock successivt infört restriktioner mot ett sådant förhållningssätt, och 1997 införde Svenska kyrkan i sin kyrkoordning kravet, att den som skall prästvigas först måste ha "förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön" (Svenska kyrkans kyrkoordning, 31 kap., 2§). Detta innebär att de riktningar som inte tror att Bibeln tillåter prästvigning av kvinnor, på sikt kommer att dö ut, eftersom inga nya präster som tror så, kommer att vigas.
Det har diskuterats mycket i de mer traditionellt troende grupperna hur detta problem skall kunna lösas. Missionsprovinsens lösning är att själva viga präster och skapa nya fria församlingar, kallade koinonior. Detta projekt är dock mycket kontroversiellt också inom dessa grupper. Gammalkyrkligheten kan sägas vara mest positiv, och högkyrkligheten mest negativ. Ett argument som ofta anförs mot Missionsprovinsen är, att den skapar splittring. Missionsprovinsen försvarar sig dock med, att det är fråga om en rörelse inom Svenska kyrkan och att ingen splittring därför uppkommit.
[redigera] Biskopar
| Namn | Ämbete | Vigningsdatum | Valspråk |
| Arne Olsson | Missionsbiskop | 5 feb 2005 | |
| Lars Artman | Biträdande biskop | 22 april 2006 | Samla ditt folk kring Ordet och sakramenten. |
| Göran Beijer | Biträdande biskop | 23 april 2006 | Gaudete in Domino semper.
(Gläd er alltid i Herren. [Fil 4:4]) |
[redigera] Svenska kyrkans inställning till Missionsprovinsen
Svenska kyrkan erkänner inte Missionsprovinsen. Istället har hittills fyra präster, p.g.a. sitt engagemang i Missionsprovinsen, förbjudits att vidare verka som präster i Svenska kyrkan. De som vigs till biskopar och präster i Missionsprovinsen, kan inte heller tjänstgöra i Svenska kyrkans stift och församlingar.
Förre ärkebiskopen KG Hammar kommenterade Missionsprovinsen på följande sätt: "Det blir nu tydligt för alla att Missionsprovinsen inte är en del av Svenska kyrkan. Missionsprovinsen har nu bildat en egen självständig kyrka" (pressmeddelande 5/2 2005).
